Samma nummer

Det här med att stora institutioner och företag har ett och samma telefonnummer, och inget annat, är en riktigt idiotisk idé.
Jag har i dag ringt Apoteket i Katrineholm för att kolla så att mina recept blir rätt expedierade och blir då tvungen att ringa ett 0771-nummer. Kö åtminstone 4 minuter, och sedan måste de ändå koppla mig till rätt apotek!
Samma sak har hänt med Järnvägsstationen, då jag har behövt komma i kontakt med personalen i Katrineholm, men ändå tvingats ringa 0771-!!! Och där ville de inte ens koppla mig vidare, eller ge mig numret till station!

Tuff tuff tuff som ett lokomotiv

I dag har vi varit ute och åkt Ånglok. Eller, blivit dragna av ett. Stockholms ångloksförening, eller vad de kallar sig, var i Katrineholm för att visa upp sig igen. Men i år fick man köpa biljett och åka tur och retur Flen.
Tillsammans med farfar, syrran och hennes grabbar, brorsans dotter åkte jag och grabbarna på en tämligen odramatisk resa – förutom innan starten, när loket backade in i vagnarna och en del ramlade och slog sig. Det var lite tufft.

Super Mario Galaxy

"Frågan är inte om det här är årets spel. Frågan är om det inte är världens bästa spel någonsin." Det här var något brorsan hade hört eller läst om Super Mario Galaxy. Det kom ut igår och vi köpte det på studs. det var den nästsista delen i min och grabbarnas Nintendo Wii-investering.
Spelat är bra. Förutom att det tog ett par minuter att vänja sig vid gravitationen, att man kan springa runt planeterna i de olika galaxerna, är det här spelet inte svårt – än så länge. Det är som det brukar i Super Mario-spelen, svårighetsgraden ökar eftersom. Men grafiken är härlig och spelet roligt. Man har kul när man spelar det, och det är viktigaste. Tillsammans löser vi äventyren jag, Simon och Quintus. Och det verkar vara lika enkelt att förstå för sexåringen som för mig, om inte lättare.
Men än så länge är det jag som kommit längst. Grabbarna menar att det beror på att jag spelat mest också, men det är bara elakt förtal.

Så kom snön

… och vi knallar omkring som om det var det mest naturliga i hela världen! Inte för mig. Jag är inte en fan av den globala uppvärmningen, men vintern får gärna vara!
Brr!

Gamma 4 …

… blir också en Gamma 5, för min läkare var inte där och vi måste få till något slags avslut och avskjut inför mina hemövningar.
Men jag börjar i alla fall närma mig helgintag redan nästa vecka, då jag kör måndag istället för tisdag. Jag får bara korta en dag i taget och bör ha någon närvarande som kan ge mig adrenalin om något går snett. Jag siktar därför på att göra mina intag på lördagar, då jag i princip alltid har Ewy hos mig.

Min vän Moraxella …

… är på väg tillbaka.
Det var i fredags jag slutade med det breda penicillinet Bioclavid för att bekämpa min vän bakterien Moraxella som jobbat hårt i min strupe.
Under mina år som forskningskanin fick jag alltid bred antibiotika när jag blev dålig, och alltid i 3-veckorsperioder. Denna laddning varade bara 10 dagar, men min nye läkare har reserverat sig för ytterligare ett 10-dagars, vilket kanske är tur.
Ty i natt har hon börjat växa i halsen igen, min vän Moraxella … och det är inte kul!

Tumörmiddag

För sisådär 25 år sedan opererade min morsa bort en hjärntumör. Även om jag bara var 14 år på det 15:de så vill jag minnas att framförallt 1982 var ett ganska påfrestande år för oss alla. I juni fick morsan första anfallet och kulmen stod när operationen gick av stapeln den 4 oktober. Samma dag som farsan fyllde 35. Inget var förstås viktigare för oss, än att morsan skulle blir bra.
Operationen lyckades, men morsan hade ändå en svår tid efter det med cellgifts- och strålningsbehandling.

I år är det 25 år sedan och med anledning av detta var vi ute i Fiskeboda och åt middag. Brodern från Göteborg och hans grabb hade åkt upp, men ändå var inte alla där. Bland annat saknades mina te yngsta, som jag höll hemma. Men det blev ändå en rejäl släktmiddag för de närmaste. Själv hamnade jag tyvärr lite långt bort från mina grabbar Max och Åke och den senares sambo – de träffar jag alldeles för sällan – men närmare mina egna syskon.
Vi bildade flank utåt golvet och hade det trevligt. Mer än en gång slog det mig att vi alldeles för sällan sitter såhär bara vi syskon. Mer sånt, tack!

Tack Högkostnadskort!

I dag hämtade jag ut en månads ranson av gammaglobulin som jag ska ta själv efter nästa veckas session på Mälarsjukhuset. Det var lite tillbehör och sådant också, men bara gammat kostade över 12 000 spänn! Adrenalinsprutan som jag kan behöva om något går snett låg bara den i nivå med högkostnadskortets gräns.
Tack staten!

Wii spelar

"Var ni tvungna att börja spela i dag?" frågade morsa 3, när jag hade snackat med Simon tidigare i kväll. "Simon blev faktiskt upprörd!"
Jamen – och?
Simon, Quintus och jag har sparat för att köpa Nintendos nya konsoll Wii. Inte för att jag tycker det behövs några argument för att börja använda spelet innan grabbarna är här, men nu är Mellangrabben här under höstlovet. Han har köpt en egen kontroll och ska dessutom spela med grabbarna i morgon när han tar hand om dem medan jag är på jobbet. Vad är väl smartare än att han bekantar sig med enheten?

… och om det nu var så viktigt att de skulle komma och spela: Varför inte köra hit dem redan i dag? Eller igår - när de kom tillbaka från västkusten. Det är ju ändå min vecka.
Jaja, exfruars vägar äro outgrundliga …

Gamma 3

Redan innan jag satte igång dagens sprutövningar på Mälardalens sjukhus meddelade man att det räckte om jag kom en gång till, om all utrustning jag fåt från apoteket är korrekt. Tjoho!
Hoppas nu bara att Apoteket inte dabbat sig.

Glass? Ja, kanske …

"Ja, för mig i alla fall …" svarade Ewy när jag lite på skoj frågade om det var OK att jag tog det sista av glassen
Jag försöker ju låta bli att äta för mycket glass nu och det är SVÅRT!!! Därför har Jag bett Ewy att inte fråga om jag vill ha mer vid de tillfällena vi ändå äter det, för det är ÄNNU SVÅRARE att säga nej. När det kommer till riktig glass har jag dålig karaktär, och glass ger mersmak.
"Ja, för mig i alla fall …" var nog det bästa svaret jag kunde få. Inte för att det spelade någon roll – jag åt ändå – men jag blev ändå tvungen att ta ett beslut.

Gamma, intag 2

I dag var det dags igen. Jag satte samtliga 5 nålar och skötte hela det ubkutana intaget själv. Jag SKA inte vara där alla 8 veckorna!

Nytt penicillin blev det också. Det förra var inte så brett, och jobbade bara bort en del bakterier, medan andra kunde frodas och slå ut mig så fort penicillinet slutade verka. Det måste alltså ha varit det som hände i torsdags.

Råttatouille – en smakfull film

Råttatouille blev Quintus födelsedagsfilm. Vi var på matinéföreställningen i dag i en lite mer än halvfull salong i Folkets hus.
Och filmen var bra, det tyckte båda jag och grabbarna. Långt ifrån lika actionfylld som den i det närmaste årslånga trailern har förespeglat, men ändå. Kul också att det utspelar sig i en kulinarisk miljö. På så sätt har man kunnat vara lätt predikande mot barn om att man måste våga smaka på mat, och att det oftast är gott.
Filmen är 1.55 timmar lång, men grabbarna klarade det bra. Eller som storebror Simon sa efter: "Det kändes inte." Och det är väl ett betyg så gott som något?

Quintus 6 bast

Så har också Quintus fyllt år för i år. Helt enligt sin vana att vara väldigt sparsmakad vid sina val kring besök på andras kalas, bjuder han heller inte många. Den här gången var det bara två som bjöds, och så barnen i styvfamiljen.
Men kul hade de. Tipspromenad, kasta prick, vattenballonger och skattjakt hanns med på två timmar, inklusive käk och fika.
I presentväg fick han väl det mesta han önskade sig, vilket förmodligen beror på samarbetet mellan hans morsa (3) och undertecknad. Ibland undrar jag om vi inte styr lite för mycket vad gäller gåvorna till våra barn …
Dagen avslutades med Djungelboken som jag köpt till mig själv (De riktiga klassikerna måste vårdas ömt.). Men morgondagen bjuder på Råttatouille för Quintus, Simon och undertecknad. Det blir en skojig avslutning på födelsedagshelgen.

På bilden grimaserar Quintus medan hans hand letar igenom en inslagen karetong: Kan det finnas mer däri?

Dags igen!

Det är inte klokt. Igår morse slutade jag med penicillinet. I dag har halsen tjockat igen. Såhär snabbt har jag nog aldrig blivit sjuk igen.
När det varit som värst har jag käkat penicillin 3 veckor av 4 vinterhalvåret, men det var ett tag sedan.
Har jag blivit så mycket sämre?

Pax vobiscum - min stjärt!

I dag hämtade jag ut Quintus skor, som vi lämnade in för ett tag sedan eftersom kardborrebandet hade gått av. I samma veva köpte vi nya större pjuck, även denna gång av märket Pax som ju visat sig vara ett bra märke tidigare.
Men nu har även de nya skornas kardborreband gått av på samma sätt!
Visst, det skulle kunna vara Quintus som gjort något, men banden har gått av på ett sätt som jag inte förstår hur denna misshandel skulle kunna uppstå.

Fasen också!

Med ett tjockt lager underhudsfett

Ska man besöka landstinget i ett eller annat ärende är det inte alltid så lätt att bo i Södermanland och arbeta i Stockholm. Man behöver inte bara ett par timmar om dagen för att åka till och från jobbet, ska man till sjukhuset kan man räkna med ett par timmar där också (Visst, visst - det är kanske inte bättre att bo i Stockholm ur det perspektivet också, men ändå.).
I dag har jag varit på Mälarsjukhuset i Eskilstuna för att lära mig ge mig själv gammaglobulin subkutant.
Jag har en immunbrist i luftvägar och slemhinnor som gör att jag inte ens tål vanliga förkylningsbakterier. Det gör väl ingen, säger ni. Men faktum är att de allra vanligaste bakterierna inte är ett problem för de med ett fullgott immunförsvar. Detta gäller alltså inte mig. Jag saknar nästan helt IgA- och IgG grp 1-globulin. Dessutom verkar det som om jag på senare tid sänkt mina värden vad gäller IgG grp 2, 3 och 4 samt IgM också. JIPPI! är inte ett ord man kommer att tänka på vid sådana besked.
Men nu ska i alla fall ett försök med gammaglobulin göras - i preventivt syfte.
När jag väl kom till Mälarsjukhuset frågan sköterskan mig om jag hade några tankar eller betänkligheter kring vad som skulle ske, och då slog det mig att jag inte ens reflekterat över att jag ska börja sticka mig själv. Nu har jag ju inte några problem med nålar och så, men visst är det skillnad att göra det på sig själv.
Fem nålar sattes och fyra av dem fixade jag själv, med all den procedur som skulle till innan själva penetrationen. Sköterskan frågade till och med om jag inte tyckte det var obehagligt när jag satte den tredje av "mina" nålar. Men det var inte så farligt. Om det sedan beror på mitt extra tjocka lager underhudsfett eller inte, ska jag låta vara osagt. Särskilt ivrig att lära mig blev jag när sköterskan berättade att man helst såg att patienterna kom till dem 8 gånger för att riktigt lära sig detta. 8 gånger!! 8 gånger fram och tillbaka till Eskilstuna med varierande lycka vad gäller bussar och tåg.
Nix. Inte jag. Jag ska lära mig på kortare tid. Önska mig lycka till.

Redan bättre!

Jag lämnade ju som sagt inga prover igår, innan jag fick mitt penicillin. Detta är ju något som bör göras, men det är lite svårt på 10 mils avstånd.
Såhär drygt ett dygn senare känner jag mig bättre. Inte bra, men bättre. Jag förmodar att förkylningen är både bakteriell och virus, för mer än så verkar inte penicillinet slagit ut.
Livskvalitén ökar!

Jag testade även den svindyra Rhinocort-sprejen som fungerande "avsvällande" (vilket ord!) för de med hösnuva. 91 kronor – 2 spänn dyrare än penicillinet (nåja, penicillinet räknas ju in på högkostnadskortet) – kostade sprejen. huruvida den funkar vet jag dock inte ännu. Det kan visst ta upp till två veckor innan någon effekt märks.

Penicillinkur 2007/2008:02

Höstens första penicillinkur har det blivit dags för (eller andra, om man räknar in augusti till hösten). Jag lider ju av en immunbrist som gör att jag inte tål vanliga förkylningsbakterier, som någon med fullgott immunförsvar klarar och – såhär års – ofta bär med sig.
Under 1990-talet var detta inte så knöligt, sedan man gjorde upptäckten och jag hamnade i en forskningsstudie på Sahlgrenska. För det hade livet varit pest, vid sjuka tillfällen.
Men sedan jag flyttat upp till Södermanland igen, har det blivit svårt. För en distriktsläkare är en förkylning en förkylning, och få är de som lyssnar på min historia. Inte ens sedan jag fått journalerna från Sahlgrenska kopierade har det varit särskilt lätt.
Men nu har jag fått en läkare på infektionskliniken i Eskilstuna och där har man lite mer förståelse för mina besvär.
Så i dag kunde jag bara ringa och berätta om mina symptom för att få ut penicillin.

För övrigt ska jag även börja ta gammaglobulin själv.

Firandet

Det blev middag med firande igår. Jag hade inte planerat något egentligen, men tänkte i sista stund att jag ändå skulle bjuda de nära och kära som alltid kommer, på middag istället.
Men sedan ringde Mellangrabben i onsdags och sa att jag inte behövde ordna någonting, men att det skulle bli fest ändå. Och det blev det.
Middag och fler överraskningar än jag trott. Mellangrabben hade till exempel fixat så att Nicolas kom och var med. Sedan blev det mer fest med dans och vin. Lite för blött blev det också för min del, något som tyvärr lätt händer när kranarna flödar. Men jag hade kul och dansade en hel del med framförallt Ewy, vilket alltid är roligt.
Tack Mellangrabb, Ewy och farsan, för att ni ordnade det här!

Lite surmaga också: Mamma 3 stod för lokaliteterna, vilket var jättesnällt om än riskabelt. Detta eftersom hon så lätt nojar loss om något ynka lilla skulle hända.
Dessutom har hon lite svårt att se med andra ögon än sina. När Ewy och mellangrabben var i lokalen för att städa dagen efter, slapp jag. De tyckte förstås att jag inte skulle behöva städa upp efter deras gåva till mig. Fint, tycker jag. Men det gjorde inte mamma 3, som pikade för detta.
Lustigt att hon är så enögd. Hade hon stått för kalaset hade inte hon heller tyckt att jag skulle hjälpt till med städningen …

4-0 – vilket resultat!

Så var man 40 då. Jag har inte direkt drabbats av någon åldersnoja den här gången heller. 30-årsstrecket passerades också utan några egentliga problem. Det var tuffare att bli 26, eftersom jag då inte längre kunde se mig vara i 20-årsåldern.
Förutom ett alltmer grånande hår kan jag inte upptäcka andra ålderstecken än att jag börjar få högre panna (hoppas den tillväxten avtar snarast), samt att jag behöver dricka vatten i mycket större utsträckning än förr. Nu har vatten blivit en ledsagare som påverkar både sinnelag och trötthet. Vaknar jag på nätterna (OK, ett ålderstecken till. Jag har börjat vakna oftare de senaste åren) och har svårt att somna om är det bara att dricka ett glas vatten och så är man på väg till Sömnrike igen.

Morgonens gratulationer överraskade. Inte bara för den träffsäkra frukostbrickan på sängen, med stekt ägg på sötlimpa och glass. Nej, det blev presenter också.
Ewy gav mig den elektriska wok jag önskat, mellangrabben hade med sig Linus på linjen-boxen och så fick jag ett Biffen och Bananen-original. Biffen och Bananen är den serie jag tycker är bäst av alla svenska alster som skapats. Glädjetårar började spruta ur ögonen. Det är också något som aldrig hänt förr. Kanske är det också ett ålderstecken?
Frukost på sängen fick bli frukost i soffan tillsammans med alla barnen och de första åtta avsnitten av Linus på linjen. Vi skrattade gott allesamman.

Quintus drömmer igen

I natt hade Quintus en av sina mardrömmar igen. Den här gången var det riktigt ruggigt, tyckte jag. Han hade nämligen små djur över hela kroppen, bland annat bin, maskar och något slags geggiga skalbaggar.
Han försökte ta bort dem, lyckades sådär och ropade på Simons hjälp. I samma stund han skrek "HJÄLP SIMON!" vaknade han och kom in till mig.
Stackarn!

Semesterbilden

Ja, jag vet att jag redan har skrivit semesterinlägget, men kortläsaren till datorn hade slutat fungera, varför inga bilder blev utlagda.
Och jag kan ju inte undanhålla er den här sköna bilden som Ewy plåtade på de tre coola killarna Quintus, undertecknad och Simon.
Vi är vid den kvarn där mellangrabbens morsa (2) växte upp och det är grabbens EU-moppe vi sitter på. Det skedde en del olagligheter med den, men jag var restriktiv. Max 15 km i timmen med passagerare och bara en vända ut till vägen. Jag lovar!
Barnen gillade inte mina förhållningsorder.

… det värsta är väl att jag ser skallig ut under hjälmen …

Ont i magen

Vid 07.30-snåret i morse ringde Simon mig på tåget. Han hade jätteont i magen och började gråta när vi snackade om det.
Därför blev det första tåget tillbaka. Nu missade jag tyvärr det, men lyckades byta till mig Ewys bil mot mitt SL-kort. Snabbt hem till en – nu bättre mående – Simon.
Orsaken till magontet kan vara en av två: Antingen var Simon orolig för att han inte hittade sitt Nintendo DS, eller så hade det med hans laktosintolerans att göra. Men när vi gick igenom vad han ätit den senaste dygnet, så kunde vi utesluta det senare.
Lite orolig är jag ändå, eftersom han hade ont i magen förra veckan också …

Avancerad humor

Med bara någon dag kvar till skolstarten berättade Simon i dag att ingen av hans kompisar skrattar åt hans skämt. Och det är klart, hemma hos mig konsumerar han framförallt Magnus & Brasses revyer från 1970-talet, Lars Ekborg från 1960-talet och Povel Ramel från 1950-talet.
– Men fröken skrattar i alla fall, tröstade han sig med.
Själv tycker jag att det är skönt att på det här sättet förvalta och dela med sig av denna del av den svenska kulturskatten.

Fri parkering

Lördag 23.58. Jag och mellangrabben går ut på balkongen och kollar in alla skrålande människor som är väg ned till Katrineholmsveckans sista pubkväll i år. Döm om vår förvåning när vi ser den här bilen parkerad, begagnande minsta möjliga trottoarkant.
Det var förstås den här parkeringen som var orsaken till de muntra tillropen vi hade hört.
Klart värt att föreviga.

Badutflykt

Jag har inte bil, och det kan vara ett handikapp ibland. Inte ofta, eftersom jag bor nära järnvägsstationen och kan cykla till dagis/fritids med pysarna. Men ibland på fritiden kommer behovet. Och varma semesterdagar blir det större. Särskilt när barnen hos mig är 3.
Simon har egen hoj och Quintus kan fortfarande sitta bakom mig. När Mellangrabben från Göteborg är här brukar han den MYCKET begagnade extra cykel jag har.
I dag var en sån där dag då bil hade varit bra att ha. Varmt, kvalmigt och jäkligt (… höll jag på att skriva. Värme är skönt, punkt. Men dagen och situationen kan ju vara mer eller mindre lämpad för dylik väderlek.) behövde vi ett bad.
Tyvärr var det inget som någon i famlijen hade tid med, varför vi fick ordna med våra cyklar. Och det hade inte varit något större problem om det inte hade varit för skrothojen. En tur till Statoil, och deras tryckluftspump, är gjord på ett kick. Men luften hade gått ur Mellangrabbens cykel helt, så det fick bli en kort promenad istället. Väl där fylldes det främre däcket raskt. När det var dags för det bakre visade det sig inte finnas någon ventil i slangen. Sagt och gjort, jag trampade hem och hämtade de reservdelar jag har i verktygslådan och sedan tillbaka. Ingen passade.
Okej. Nästa åtgärd var att höra sig för om andras cyklar. Brorsan bor närmast så han råkade ut för mig först. Nu hade han dock inte sin cykel hemma, men väl ventiler. Vi gick dit. Ventilerna passade. Några snabba tag med pumpen och så var vi iväg. Senare än planerat, men ändå.
Nere vid badstranden hamnade vi raskt i det varma vattnet och plaskade ett tag. Mellangrabben och Simon simmade ut till flotten och hoppade lite, medan jag blev publik för Quintus undervattenkonster.
Vi kunde inte ligga i så länge, dels på grund av förseningen och dels för att jag tyckte vi kunde kolla in den mc-kortege som gick igenom stadskärnan i kväll. Dessutom behövde vi ju komma hem och käka middag också.
Efter ombyte till torra kläder hittar jag inte min cykelnyckel. Vi la alla haft nycklarna i samma skjortficka och jag bar visserligen inte skjortan till omklädningsrummet med nycklarna i åtanke. Men hur 17 kan 1 nyckel av 3 trilla ut? Efter mycket letande i omklädningsrummet, platsen där vi hade våra grejer medan vi badade och vid cyklarna drar jag ihop de tre grabbarna till ett nyckelletaruppbåd.
Simon skickas först till den närliggande campingens reception för att höra om de fått in något. Jag, Mellangrabben och Quintus rekonstruerar våran väg mellan de två destinationerna. Ingen lycka. Inte förrän Simon är tillbaka hos oss och går och letar iförd cykelhjälm. Då frågar någon solbadare om han letar efter något och på det jakande svaret halar mannen fram min nyckel. Tack och pris.
Nu hade det ju lika gärna kunnat vara bilnycklarna och det hade väl varit värre i så fall … så det kanske är det inget större handikapp ändå.

Quintus – en hårding på Grönan

Årets besök på Gröna Lund inväntades med förväntan av både mig, mellangrabben och de två småkillarna. Inte bara den vanliga glädjen över att gå dit. I år kunde också Simon åka vad han ville. Han har nämligen nått den aktningsvärda längden 1.40, som både Gröna Lund och Liseberg har som högsta minilängd för de värsta grejerna.
Och han åkte allt, till och med min favorit Extreme som kan kosta maginnehållet. Höjdskräcken klarade han också av och hade säkert även åkt Fritt fall, om inte jag sagt nej. Därtill var JAG för harig.
Harig var jag också när Quintus skulle åka den nya attraktionen Kvasten, som är en slags bergochdalbana där man hänger under banan. Jag kollade och dubbelkollade med honom och det var lugnt hela tiden. Ju mer vi närmade oss desto skrajare blev jag. När vi väl satt där och åkte upp till första höjdpunkten, tipsade jag honom om att inte titta ner, varpå han förstås gjorde precis just det.
Men sedan visade det sig att det var en barnlek. Kvasten är trist, rent ut sagt. Svängar togs inte ut och sakta gick det. När vi åkte utför förstod jag vad biljettriverskan menade med att attraktionen var anpassad till barn i Quintus längd (han har passerat 1.10, och det räckte här).
Quintus ville ha ett eget åkband, men det trodde jag inte skulle behövas. Och det var väl på gränsen att det inte hade spelat någon roll.
När de äldre ungarna (mellangrabben var också med, likaså Ewy med sina tre tonåringar) åkte andra attraktioner, fick Quintus nöja sig med enklare grejer. Och han åkte dem, något som jag alltså inte var säker på att han skulle göra.
I attraktionen på bilden är han högst upp i ett slags mindre pariserhjul. Precis innan bilden togs var det två ungar som förmodligen inte trodde de skulle bli avsläppta och fick spel; de grät, skrek och slog omkring sig i sin hytt. Quintus var då i nivå med dem och såg bekymrat på. Turen gick bra och han vinkade och garvade, men efteråt berättade han att när de adra ungarna satte igång, trodde han att han skulle dö, och fortsatte: "Och det ville jag inte!"
Tusan till grabb, alltså …

Simon, 9 år, bloggar!

I dag har Simon börjat blogga. 9 år gammal och redan igång.
Det började med att han läste igenom det mesta på den här bloggen, och så blev han sugen. Och eftersom han tycker det är tråkigt att skriva läxor där han ska förklara saker, är det här förmodligen en ganska bra grej för honom.
Såhär övar han sig i formulerandets konst på ett roligare sätt. En konst långt ifrån alla behärskar.
Kolla in själva på länken Simons blogg. Och missa inte introtexten!

Öppet brev till min hyresvärd, del 2

Redan i dag ringde en kvinna från hyresvärden och meddelade att man skulle skicka ut ett brev till pitbull-grannen. Mejlet hade uppenbarligen skickats neråt i hierarkin, men hamnat rätt. Den här damen hade nämligen samma problem i sin trapp!

… nu får vi väl se om man blir attackerad istället …

Öppet brev till min hyresvärd

Hej,
jag vet inte om ni vet det, men i våras släppte ni in en pitbull i vår trappuppgång.
Jag brukar sällan klaga på grannar, eftersom hemmet ändå är en fristad och man måste få ta ut svängarna lite. Men nu räcker det.
Hunden har tokskällt från början och barnen har knappt vågat ta sig förbi dörren på väg ut. Nu bor vi dessutom på samma våningsplan, så man har fått sin beskärda del av skäll.
I våras mötte jag och min flickvän (som är före detta hundägare) hunden med dess matte i trappan och blev uppriktigt rädda. Hunden blev så intensiv och frustande att det snart stod klart för oss alla tre att vi inte skulle kunna mötas i trappan. Matte drog upp hunden till vårt våningsplan och in i sin lägenhet så vi kunde ta oss in i vår.
När vi sedan tittade ut genom fönstret för att se hur det gick att rasta jycken, såg vi att matte var tvungen att hålla den kort genom att hålla hårt i halsbandet.
Jag har trodde in i det längsta att barnen skulle vänja sig, men det går inte. Själv reagerar jag varje gång den sätter igång. Nu senast var alldeles nyss när det dessutom började slå i dörren. Jag kikade ut genom ögat och såg brevbäraren/reklamutdelaren bäva framför granndörren medan hunden skällde och gick bärsärkagång mot sin dörr. Brevbäraren vågade inte ens glipa på brevlådan (och han gjorde några försök) och la till slut posten/reklamen i trappan.
Situationen är obehaglig och jag är rädd å mina och barnens vägnar. Jag ser helst att ni ber dessa hyresgäster flytta, alternativt hittar nytt boende till oss.
Det senare vore dock trist, eftersom vi har bott på gården i mer än tre år och barnen har kompisar här. Dessutom har jag lagt ned pengar på lägenheten så att den ska kännas som "hemma".
I vilket fall som helst vet ni nu vad ni har släppt in i vår trapp. Utifall det sker någon olycka.

Ewy på eriksgata

Äntligen hemkommen efter en tiodagars resa genom landet, där huvudsyftet var att hämta småpysarna i på västkusten och tillbringa tid med mellangrabben, hans morsa (2) (tillika Quintus gudmor) och bara få ta de lugnt.
Ewy var med. Hon har väl sett på mitt umgänge med de två sista morsorna med en hälsosam skepsis, grundat på sina egna dåliga erfarenheter med före dettor. Men jag tror den här resan gick bra. Åtminstone har hon sagt det.
Som nykomling kan det förstås bli lite väl många intryck. Särskilt med morsa 3:s familj. De är jätterara allihop, men man är ändå på besök och vet inte riktigt vad som gäller. Schysst skaldjursmiddag på Böstebo i Grebbestad med morsa 2, hennes snubbe och systern och hennes norske make blev det i alla fall – med snapstallrik till förrätt – eller "snapas" som det kallades. Dessutom hann vi med ett regnigt, lokatl Allsång – arrangerat av semesterfirande skivbolagsdirren Skara-Bert.
På det sista och längsta besöket var det dock lugnare. Här var det bara mellangrabben och morsa 2, med korta gästspel av hennes snubbe, arbetskamrater och utländska gäster.
Men vi bodde i gästhuset (som har byggts ut en hel del sedan jag var här senast). Tyvärr regnade det ju större delen av tiden, vilken la grunden för en del shopping (jag hittade äntligen ett par skor (eller två par, faktiskt), köpte fällbara extrastolar till hemmetoch fick tag i jubileumsutgåvan av Hajen till fyndpris).
Vi fiskade (3 abborrar och 1 brax - allt på metspö) och spelade pingis också. Det senare var riktigt kul eftersom mellangrabben kunde ge mig både en och annan match och att Simon dessutom utvecklades från i princip ingen spelare till en hygglig sådan. Ewy spelade också för första gången på länge.

Resan började med ett par dagar i mina och mina syskons hus Klovsten i Dalsland. Bara det kan vara en upplevelse så god som någon. Men vi plockade svamp (över en liter bara från bilen på vägen upp mot huset) och bär. Och vad än Ewy kan ha tyckt om resan i övrigt var hon nöjd då: "Skog, svamp och bär – kan det bli bättre?"

Ingmar Bergman död – 89 år

… jag hoppas att mötet med dämonerna går bra …

Semester 2007

Som en liten jämförelse till de senaste årens semesterveckor har detta års första vecka gått bra. Jag har varit inne på jobbet igår och i dag för att få iväg två pocketar till textning respektive konstruktion. Men annars ser det ut att bli lugnt.
Jag föreslog för chefen att jag kunde komma in en dag för att hålla ett öga på att de nya möblerna vi beställt hamnar på rätt plats. Men han tyckte inte jag skulle sabotera min semester mer för jobbets skull.
… i kontrast med tidigare år, som sagt …

Uppackad och svettig men klar

Nu är äntligen de sista lådorna öppnade, tömda och undanställda. Jag flyttade in första oktober förra året men det tar tid, sånt här.
Jag är inte typen som packar upp rubbet, ställer in och fyller på lägenheten provisoriskt för att sedan ordna allt. Det blir för kaotiskt för mig.
Nej, istället behöver jag veta vad som ska vara var; hur det ska stå framme och om något kan slängas. Och visst, det innebär också att leva i ett kaos.
Om det retar någon? Säkert. Men vaddå? Är det inte bättre att allt blir bra på en gång?
Var sak har sin plats och det sitter i ryggmärgen var de finns.

Alla på en gång

Mamma 2 och mamma 3 fyller år dagarna efter varandra – 11:e och 12:e juli. Dessutom är de födda åren efter varandra 1971 och 1972. Trots att jag har ett hyggligt sifferminne tog det ett tag för mig att bli säker på vem som fyllde när. Och nu – sedan skilsmässan från mamma 3, börjar jag tappa det här minnet igen.
Sent i kväll kom jag på att jag inte ringt och gratulerat mamma 3 – som alltså är yngst men fyller dagen före – men jag hann med. De hade ännu inte gått och lagt sig.
Eftersom de var vakna där på västkusten trots att klockan var efter 23 passade jag på att ringa mamma 2 också, och gratulera henne lite i förväg. (Man vet inte vad man kommer ihåg i morgon.)
Som en avrundning chansade jag även på att broder 2 och hans sambo var vakna, så att jag även hann gratulera henne innan dagen var över. Alla på en gång!

Jordbrukets dag

Jordbrukets dag på Julita gård brukar kunna vara en kul tillställning. I år regnade det dock och vi – Ewy, farsan, mellangrabben och jag – avvaktade till i dag med att åka dit. Tyvärr hade utställare gett upp, vilket faktiskt är lite irriterande eftersom det ju är inträde och man har föväntningar på dagen. Således blev det ett ganska trist besök.
Kul var dock att träffa en gammal kollega från lokaltidningen (ölmöte diskuterades); att hitta en riktigt god ädelost från Eneby samt att vi hittade en bra present till mellangrabbens mamma (3). Kallpressad Julita rapsolja lär hon bli glad för.

Var är varumärket?

Det är inte klokt hur Sony Ericsson beter sig mot sina kunder. Två telefoner har jag införskaffat på kort tid (privat och jobb), och båda gångerna har jag varit tvungen att lämna tillbaka dem. Eller rättare – och det är här Ericssons skamliga hanterande av sina kunder kommer in – lämnat in dem för reparation!
Om man bortser från den tid det tar att få en ny telefon (och i bägge dessa fall har det lätt varit fråga om två-tre veckor, minst. Jobbmobilen har jag i skrivande stund ännu inte fått tillbaka.), hur kan man bete sig så när kunden köper något nytt, och sedan får tillbaka något reparerat.
Är man över huvud taget inte rädd om sitt varumärke?

Mamma 3:s födelsedag

Simon och Quintus är som vanligt under sommarveckorna med sin mamma (3) hos sin mormor. I dag ringde Simon och berättade att han hade köpt en present till mammans födelsedag. Så jag behövde inte tänka på det.
– Det förstås, en present från dig måste du ju ordna, tillade han. Jahaja.

Transformers

Efter Loisels föreläsning igår gick jag och mellangrabben på Transformers-premiären. Relationen till Transformers är helt klart en generationsfråga. Själv har jag ingen som helst koll på figurerna och historien, medan mellangrabben hade bra koll. Så bra att han njöt när ledaren för de ”goda” förvandlingsmaskinerna presenterade sig: ”I’m Optimus Prime!”
Men att den var 2.20 lång utan att det kändes i biostolen är ett gott betyg. Det var faktiskt en hygglig matiné-rulle och jag är glad att vi såg den på duk – i tv-formatet lär den blir tråkigare.
Men döm om min förvåning när publiken började applådera när eftertexterna började rulla!
Hopps?! Det har jag inte varit med om annat än på filmfestivaler och galapremiärer.

Vinyl via datorn

I dag har jag äntligen kopplat in iMicen jag köpte i julas. Och – det funkar!
Nu kan jag spela mina vinylplattor genom datorn. Under semestern ska jag prova på att digitalisera några av de skivor jag saknar bland cd- och iTunes-utbudet. I första hand handlar det förstås om Pierre Isacsson soloplattor.

Förälskad förälder

Jag hade tänkt tillbringa ett par veckor hos Ewy på Värmdö, men igår ringde mellangrabben och var ganska trött. Både på att vara hos mormor och hennes man men också på sin mamma (2). De hade bråkat om sin hund, men det verkade vara mer som låg bakom. Hon har träffat ny snubbe och verkar vara lite uppe i det blå, om jag förstår mellangrabben rätt mellan raderna. Och är det så, är det ju tråkigt.
Det är svårt att vara förälskad när man har barn. Man svävar däruppe, samtidigt som vardagen blir aldrig så påtaglig. Smidigt försöker man fixa till en ekvation som inte alltid går ihop. Oftast blir det väl vardagen som tar stryk och det är mindre bra när vardagen innebär barn och familjeliv.
Jag tror inte det är någon skillnad mellan könen vad gäller det här och känner igen mig i situationen. Det är kanske därför jag tagit det ganska lugnt på relationsfronten sedan min senaste skilsmässa. Förhållandet med Ewy smygstartade för ett par år sedan och har utvecklats stegvis. Men jag försöker alltid finnas tillhands för barnen, vilket bekymmer det än är och var jag än befinner mig. Det är min lösning och den fungerar efter omständigheterna väl. Hur man löser problemet är förstås upp till var och en, men man måste akta sig så att inte barnen tar skada.
Det är i alla fall skönt att mellangrabben ser möjligheterna vid sådana här tillfällen och ringer mig, även om jag tror det är första gången han själv föreslår att han ska komma upp. Det värmer mitt fadershjärta.

Det här är sista dagen …

… med de minsta grabbarna innan de sticker till mamma 2 och sedan vidare till hennes familj i Grebbestad. 5 veckor dröjer det innan jag träffar dem igen, och vi har därför ägnat helgen till att göra klart en del saker här hemma.
Framförallt är det deras rum som behövt en rejäl genomgång och vi lyckades kasta åtminstone en kasse trasiga leksaker, fylla en kasse med leksaker till deras 1-åriga kusin på västkusten och dessutom både dammsuga och svabba golvet.

Dessutom bestämde Simon och jag oss tidigare i veckan för att läsa klart den 4:de boken i krönikan om Narnia. Bok 3 var en rätt trög och trist historia, varför vi påbörjade 4:an rätt snart därpå. Men jag blev förkyld och höll mig i det stadiet rätt länge. Högläsning var inte att tänka på och boken glömdes bort. Tills nu. Sedan i torsdags har vi läst 10 nya kapitel, och ett halvt av de tidigare för ren rekapitulation. Vi klarade det!
Den här delen i krönikan blev en återkomst till de två första för oss, och vi ser fram emot den 5:e delen i höst.
Under min uppväxt blev jag nyfiken på Narnia vid ett flertal tillfällen, men kom mig aldrig för att läsa krönikan. Därför är det både roligt och trevligt att få göra den här resan genom Narnia, tillsammans med Simon. Förutom att det är mysigt, förstås.

Skolavslutning 2

Efter många dagar med – törs jag säga det? – nästan påfrestande sol kom regnet i dag. Simons skolavslutning hade precis passerat hälften och rektorn just tagit till orda när himlakranarna öppnade sig och syndafloden verkade göra come-back.
Det är otroligt att barn och föräldrar i åtminstone 21 klasser kan försvinna från en plats så snabbt.
Vi tog skydd hemma hos farsan tillsammans med Simons två kusiner, som också hade avslutning. Där lånade samtliga nya tröjor av farsgubben och vi picknickade på altanen. Det blev lite kallt, men mysigt.

Skolavslutning 1

I fredags var det dags för skolavslutning för grabben-mitt-emellan, som går på Rudolf Steiner-skolan i Göteborg. Även om jag flyttade ifrån staden för 4 år sedan, försöker jag närvara vid dylika tillställningar. Dessutom gick grabben ut 8:an och det är lite speciellt inom waldorf-pedagogiken, eftersom man har samma klassföreståndare/mentor, eller vad det heter i den världen ända till nu.
När han började skolan var jag glad att vi fick en lite äldre dam som klasslärare. Hon bar på en disciplin som jag tyckte mig sakna bland andra av skolans lärare. Men tyvärr har den här klassläraren blivit för gammal och inte riktigt orkat åldras med klassen. Mycket gnäll med beskrivningar av händelser och stämningar som påminner mer om vandalism än om vanligt ungdomligt leverne. Och där har hon skrikit på vargen en gång för mycket för att jag ska tro på vad hon vill ha sagt.
Skolavslutningen flöt i alla fall på som vanligt. Det visade sig att mellangrabbens lite mer utstuderade – men ändå gulliga – klädstil sticker ut i klassen. Även om han ibland har gjort gällande att han är den som inte riktigt hänger med de andra polarna.

Efter avslutningen var vi och käkade mongolisk buffé-bbq jag, mamma 2, hennes nya kille, mellangrabben och Ewy. Sedan blev det Liseberg på kvällen. Jag och Ewy bestämde oss till slut för ett åkband, eftersom hon inte hade varit där på många år och därför hade en del att ta igen. Och vi hade kul. Den nya attraktionen, Uppswinget, hade inte varit så läskig om inte säkerhetsanordningen hade sett så futtig ut. Nej, då var det värre att åka Höjdskräcken som jag, mot bättre vetande, gav mig upp i för andra gången. Aldrig mer!
Det känns dessutom som att man faktiskt börjar bli lite gammal för att prova allt nytt. Jag vet inte om det är balanssinnet som stagnerar och skapar svindelkänsla, eller vad.

Resten av helgen blev till en miniledighet med mycket sol och planlöst flanerande på stan. På lördagen träffade vi broder 2 och hans grabb och gjorde ett försök att se på Ostindiefararen som anlände hamnen och tog oss ned till Jussi Björlings plats vid Operan. Men man såg inte särskilt bra på så långt håll.
Just det, ja. På söndagsmorgonen gav vi Lasse Kronérs spel Wall Street en ny chans, och det var inte så tokigt.

Simon blev 9 år igår – HURRA!

I år blev det lite snårigt med tiden för kalas. En planerad hajk och nationaldagen svårliggjorde tiden för kompisarna att dyka upp. Till slut bestämde vi dock att kalaset fick bli samma dag som Simon fyller. Med lite planering och förarbete samt en extra insats av hans mamma gick det vägen. Klockan 17-19 tisdag eftermiddag: kalas för kompisarna. Klockan 19- : födelsedagsfika med släkten.
Enda minuset var att hela mamma 3-familjen inte var med när Simon vaknade på morgonen, eftersom jag började jobba extra tidigt för att komma hem snabbare …
Liksom förra året inledde vi med en – förvisso mer krävande – tipspromenad från mammans adress till farfars hus. Där blev det saft, cheesecake och rabarberpaj (som mamma 3:s nya snubbe hade gjort – tack för det!) innan nästa tävling satte igång: Hinderbanan!
Och hinderbanan var riktigt lyckad. 6 stationer med balansgång i 2 varianter; lian; däck– och hinderlöpning samt hoppa-på-ett-ben-slalom. Ungarna sprang och vi tog tid. När de sedan var klara var det dags för oss vuxna att göra banan. Jag satsade vansinnigt och förhoppningsvis lite pajasartat för att ungarna skulle ha kul. Trots stela axlar och dito rygg lyckades jag stå hela vägen och klockade in på samma tid som grabben som vann ungarnas tävling. Vete fasen hur han kom runt så fort, alltså! Men, men …
Mycket böcker, film och musik dök upp bland presenterna och Simon var nöjd. Att vi sedan kunde avsluta kvällen på den grekiska kolgrillsrestaurangen Rhodos gladde oss alla. Vi behövde lite riktig föda i magen. Men nu gjorde sig Simons laktosintolerans tillkänna, eftersom vi glömde att ge honom en neutraliseringtablett innan kalaset. I dag är dock allt okej igen.
Nu ser jag fram emot att tillsammans med honom se tv-avsnitten med Mr Bean. Vi garvar åt samma saker, Simon och jag. Mr Bean kommer att skapa många skrattsalvor i stereo.

Povel Ramel är död – 85 år gammal

… jag undrar hur det gick med kokosnöten …?

Ersatt skada

När jag och mamma 2 flyttade isär för 3 år sedan, var jag först med att skaffa nytt boende. I den nya lägenheten fanns ett litet schysst rum för grabbarna att bo i. Med dubbelsängen bredvid fönstret skulle det bli bra med golvyta att leka på. Men redan första kvällen lyckades Quintus på något vis få fäste mot väggen och sparka sig rakt ut ur sängen. Huvudet träffade hörnet av elementet och ett stort köttsår blev resultatet. Vi sprang upp till akuten där man limmade igen såret, och faran var över.
Men än i dag har Quintus ett stort ärr, som blir extra synligt eftersom vi klipper honom så kort. Ärrets storlek var orsaken till att vi anmälde detta till försäkringsbolaget häromveckan, med bilder och allt. Och i dag så kom ersättningen: 4 500 kronor rätt in på hans konto.
Det blev lite turbulent hemma när grabbarna fick reda på summan igår. Quintus blev glad när han insåg att det var 45 hundralappar det handlade om. Simon, som vid tillfället hjälpte mig med dvd-registret på datorn, tystnade och slutade skriva. Efter en stund sa jag att det förstås var bättre om man inte blev skadad, även om det fanns pengar att tjäna.
– Hur förstod du att det var det jag tänkte på?, sa Simon. Men han tillade också att han redan förstått det.

Rabatt i T-banan

Även om jag hade ganska gott om tid när jag var på väg till Mosebacke igår för några pilsner i glada vänners lag. Jag satt i gången på tunnelbanan eftersom jag inte skulle åka så långt. På T-centralen steg en ung vacker kvinna på tåget och ville sitta på samma soffa som jag. Och det var ju okej, förstås. Men hon fick sätta sig vid fönstret, eftersom … ja.
När hon skulle förbi mig drog jag in knäna och hamnade därför lutande framåt med överdelen av kroppen.
Och nu var det ju så att den här kvinnan hade en kort topp och ganska lågt skurna byxor. För lågt skulle det visa sig, eftersom jag plötsligt satt där med överkanten av hennes rabatt mitt framför ögonen. På 5 centimeters avstånd, ungefär.
Men det gjorde inget.

Spindlande biobesök

Jag var och såg Spider-Man 3 igår, tillsammans med Ewy och hennes barn. Filmen är lång och kalaset gick loss på 500 spänn för oss, exklusive parkering (85 kr) och lite förtäring innan, så att vi skulle stå oss mellan arbete och hemkomst. Det är inte utan att man förstår att folk slutar gå på bio.
Filmen var bra, den bästa hittills. Men biobesöket hade kunnat vara bättre.
Jag tycker nog att man lyckats ganska bra med att få slut på telefoner som ringer och människor som snackar för mycket på bio. Kanske beror det på att jag bytt biostad, så att säga, från Göteborg till Stockholm, men jag tror inte det. Nej, det beror nog snarare på de påminnande inslagen mellan reklamen och filmen.
Men ändå. Igår hade jag två kvinnor bakom mig som snackade hela tiden. Eftersom det var ganska hög ljudnivå (och ett schysst soundtrack av Danny Elfman, för övrigt), så störde det knappt. Men i de tystare scenerna, framförallt på slutet, blev det påtagligt störande. Dessutom dissade de filmen, och störde på så vis ännu mer. Jag blev förbaskad.
Därför tog jag tillfället i akt när eftertexterna rullade och vi började klä på oss. Jag vände mig om och sa: ”Att vuxna människor kan vara två så respektlösa snackpåsar!”, varpå de började försvara sig med att de ju inte kunde veta hur filmen skulle vara (!), och att det ju fanns gott om stolar tomma, så vi kunde ha flyttat oss.
”Eller så lämnar man biografen”, svarade jag. Då gick de.

Hästar i iTunes

Min kamrat Västgöta-AD:n gör en tidning för Dalatrafiken, och där ska det vara ett temanummer härnäst. Vet inte riktigt varför, men temat kretsar kring hästar, ridning och liknande. Som den countrylyssnare jag är, frågade han mig därför om jag hade något på det temat i min iTunes. Något skulle jag väl kunna hitta, tänkte jag och kollade igenom min samling när jag kom hem.
Efter att ha lagt till "cowboys" i sökfunktionen och inkluderat ridning som kanske inte sker på häst, blev det 27 låtar. Kul!
… och kul att få använda iTunes på ett så nördigt sätt även utanför familjen.

Läskig ny granne

Vi har fått nya grannar på vårt våningsplan.
Hittills har det varit en ganska lugn trappuppgång det här, med ömsom duettsjungande och dito grälande grannar i lägenheten under vår och en hundavelsfabrik längst ner, men ändå OK..Den nya grannen har också hund. Den har inte gjort så mycket väsen av sig. Ett skall då och då, när man öppnat dörren.
Men i helgen mötte jag och Ewy jycken i trappan och den blev tokig. Den skällde och verkade aggressivt vilja attackera oss, allt medan en trött matte försökte hålla tillbaka jycken. Eller jycke förresten, nu såg vi ju att det var en pitbull.
Att jag blev skraj är inte så konstigt, ovan som jag är med hundar. Dessutom lyckades jag bli biten av en "snäll hund" när jag var liten och hade en le kärring till granne som alltid hotade med sin hund när jag var liten. Men det är värt att notera att även Ewy, med sina 16 år som hundägare, också blev rädd och var på väg ner när grannen insåg att hon själv var tvungen att gå upp tillbaka till sin lägenhet.
När grannen väl kom ut på gården tittade vi ut och såg att grannen hade så allvarliga problem att hålla hunden intill sig att hon var tvungen att hålla hunden i halsbandet.

I dag har även Simon berättat att han knappt törs gå ner för trappan på morgnarna eftersom hunden skäller hela tiden. Jag har lovat Simon att snacka med hyresvärden.

Nytt jobb

I dag blev det officiellt att jag är den nya redaktionschefen på jobbet. Trots att jag är tämligen ny i den här delen av branschen verkade personalen ta det bra. Jag vet ju sedan Amsterdamkonferensen att de eftersöker struktur och ordning, och det är ju något jag kan. Påminner mig för övrigt lite om situationen 1992-1994 när jag var produktionschef på tryckeriet i Västergötland.
Jag hoppas att jag kan göra skillnad.

Quintus brejkar loss

I dag var det Happy Mil för ungarna här i staden. För Simon var det en självklarhet att springa de 1200 meter hans åldersgrupp skulle avverka. Efter viss tvekan ville även Quintus ställa upp.
Båda gjorde de en kämpainsats. Sämst gick det för Simon, men han gav inte upp! Det är en kämpe, det där. Jag minns förra året i Grebbestad då han verkligen gav sig den på att lära sig simma, och gjorde det också. Jag hjälpte honom och imponerades av hans vilja att jag till och med nu, när jag skriver detta, blir rörd över hans insats.
Åter till Happy Mil och Strömgatan i staden. I pausen mellan de bägge grabbarnas lopp gick Quintus igång med sin street dance. Han har sett ur de gör på utbildningen i skolan där hans mamma arbetar och visat sin talang hemma på parkettgolvet. Men nu skulle han visa sina nya moves.
Och det gjorde han – med besked.

Vad det inte det jag sa?

När bilförsäljarexet fick klara papper häromdagen gick det att sälja kärran på nolltid! I dag är Ewy lättad, eftersom de äntligen löst det sista gemensamma lånet och han kan backa ur hennes liv för gott.
Ha!

En kär vän har gått bort

Igår var det dags. Ewys hund Nicki sövdes för gott. Hon var gammal – skulle blivit 16 år på söndag – och sjuk sedan något år, så det var inte så att det inte var dags. Men det är jobbigt ändå.
Det ska sägas att jag egentligen har svårt att umgås mer djur. Jag förstår dem inte, och har aldrig orkat att ens försöka.
Men med Nicki var det annorlunda. Hon ville umgås med mig, blev glad när vi sågs och kände sig hemma i min lägenhet. Det var påfrestande men också roligt. Påfrestande, eftersom jag inte visste hur jag skulle agera. Roligt, därför att jag fick lära känna henne, om än aldrig på djupet. Det är så sällan man får en sån chans, dessutom med någon som är så … trevlig.
Det var tomt efter henne i morse.

Hemma från Amsterdam

Fyra dagars konferens i Amsterdam med en fridag har gett mersmak. Vi bodde precis i utkanten av Red light district (eller "Red delicious district", som en av medarbetarna uttryckte det), och det var faktiskt ett ganska bra läge. Kul människor och en annorlunda och spännande miljö.
Det var inte utan att jag man blev förundrar över både fönstershoppandet med fnask bakom glasdörrar där det bara var att knalla in och knulla bakom en gardin, i en säng i ett kaklat rum.
Man har ju hört om att det knappast är drogfritt i Amsterdam, snarare tvärtom. Men att det skulle vara såpass öppet att det till exempel fanns två affärskedjor,BABA och Nature elements, som saluförde både röka och agiska svampar, var jag inte beredd på.
Anne Frank-museet, Van Goghs museum och Pannkakshuset hanns i alla fall med, men frågan är om inte lördagsnattens barhoppande med biljard, absinth och raveklubb ändå var resans höjdpunkt för mig.
Eller var det kanske när vi, framemot midnatt, var inne på en sexshop där svarta gummidildos slog en i skallen och mellangrabben ringde för att få lite hjälp med iTunes. På frågan: "Vad gör du?" svarade jag: "Näej, vi är inne på en affär för att kolla lite vinster!"

Quintus mardrömmar

Quintus är härlig. Tyvärr sover han ibland oroligt hos mig. Igår somnade han redan under barnprogrammen, men ändå så sent att jag inte fann det nödvändigt att väcka honom. Istället la jag honom i sängen, varför jag antar att han också sov lättare senare på natten. Först kom det en mardröm om ett monster, men det ville han inte prata om. Jag lyckades dock få veta att det var ett killmonster, så jag busade upp honom lite med att då kunde man ju killa och kittla monstret.
Han la sig i min säng och redan någon timme senare var det dags igen. Den här gången var det spindelhumlor som han var arg och rädd för. De ville ha hans keps, men han hade tagit tillbaka den, varpå de blivit arga.

Heh, "spindelhumlor"! Den fantasin passar bra tillsammans med den gången då han hade mardrömmar om flygande strumpor.
Det här med drömmar har varit lite speciellt med Quintus redan från början. När han blev varse dem första gången och skulle berätta om vad han drömt, så berättade han vad som hhade hänt i filmen (sic!).
Det värmer hjärtat på en gammal filmvetare som jag.

Näste bilförsäljare

Ewys ex ringde i dag och snackade om den bil de fortfarande äger tillsammans. Han har haft så svårt att få den såld att det känns som om något annat ligger bakom. Och i dag fick vi beskedet.
Han fiskade lite efter om inte Ewy och jag skulle flytta ihop. Eftersom de geografiska aspekterna är som de är så var ju svaret ganska lätt. Han fortsatte fråga och undrade om hon inte ville flytta ihop med undertecknad varpå hon tydligt svarade ja.
Men då blev han förbannad. Han hade ju minsann trott att det skulle bli de två igen. "Ska det vara på det här sättet, kan han ju sälja bilen åt dig!", hade han fortsatt och slängt på luren … ja, jösses!…

Souvenirer

När man äntligen får för sig att handla något att ta hem på en utlandsresa glömmer man det!
Jag har varit på konferens i Amsterdam sedan i torsdags och igår hade vi en fridag innan det var dags att sätta sig på planet. kanaltur blev det i fredags; Anne Franks museum hann jag med i lördags förmiddag och igår blev det både Pannkakshuset och Van Gogh-muséet.
Här handlade jag lite souvenirer. Bland annat en present till Ewy, men den blev kvar i receptionen under ompackningsstrulet strax innan avfärd. Typiskt, va?

Hmm, nåja. Hotellet har lovat att skicka upp det till Sverige. Hoppas bara det är helt när det kommer fram.

1 maj – Välkommen!

Möjligen har jag fegat de senaste åren. Men inte sedan Göteborgsåren har jag demonstrerat på första maj.
Anledningen var till en början enkel. Jag arbetade lite då och då på lokaltidningen, som är liberal och jag var faktiskt lite osäker på hur man skulle reagera bland redaktionshöjdarna. Eftersom jag då var ute efter en fast tjänst, ville jag inte riskera något.
Visst; så mycket för yttrandefriheten. Istället har jag sett på det lilla tåget som går av stapeln här hemma och lyssnat i stadsparken.
Men inte i dag. Jag har en översättning att bli klar med innan jag åker till Amsterdam senare i veckan.
Jodå, jag hädar alltså!

Sjuk igen …

Det är typiskt. Amsterdamkonferensen börjar på torsdag och igår blev jag sjuk igen.
Jag borde kanske inte klaga. Med tanke på mitt taskiga immunförsvar har jag varit förvånansvärt kry i ett par månader nu. Men ändå … jag fick grabbarna igår och Simon hade med sig en förkylning från sin mamma (2).
Det är klart att jag skulle ta emot den!

Homohumor

En av kollegorna på jobbet är homosexuell. Inget märkvärdigt i det, kan tyckas. Men det är ju tyvärr fortfarande lite osäkert hur omgivningen reagerar. Det är inte mer än några år sedan den här killen kom ut, och då var han väl 30+.
Jag fick reda på det ganska omgående när jag anställdes och själv berättade han det för mig på en tillställning häromveckan. För mig är det här inga problem. Därför blev jag irriterad över att jag ändå inte kunde låta bli att fundera lite kring hur situationen skulle hanteras. Detta på grund av att jag har svårt att hålla tand för tunga och gärna skojar med omgivningen där jag kommer åt. Utan att veta hur skämt i ämnet skulle tas emot, blev det lite svårt.
Och i dag kom det. Kollegan bollade själv upp genom att syrligt påpeka att jag var typiskt manlig när jag inte såg den kalender vi letade efter, trots att den låg mitt framför ögonen på mig, bara jag hade lyft på ett papper. När han sedan bläddrade i kalendern långt mycket längre fram än de aktuella datumen, var jag snabb med att påpeka hur typiskt kvinnlig han var som ville planera så långt i förväg.
Isen är bruten.

St George i scoutsvängen

Simon, den fjärde sonen, är med i Svenska scoutförbundet och som sådan är det en liten familjedag såhär på St George. Familjer samlas, man marscherar upp till stadens enda berg, Gatstuberg, och scouterna får olika märken efter förtjänst. Simon fick två av två möjliga.

Kul blev det lite senare när det bjöds på varm korv och fika. Simon busade en hel del med en annan grabb och hans mor berättade att han brukar beklaga sig över det hemma hos henne. Själv har jag aldrig hört något, men det är ju så med barnen – och har alltid varit så – att de är olika med mig och sina morsor.
Simon är betydligt ynkligare tillsammans med sin mor än med mig. När hon och jag diskuterar detta brukar jag framhålla att han vet att spela på hennes känslor och, kanske inte medvetet men ändå, vinklar sanningen lite för att få extra uppmärksamhet.
I det här fallet hade i alla fall Simons morsa ringt upp scoutledaren och bett dem hålla lite koll på den här andra killen, så att han inte bråkade med Simon för mycket. Nu, när hon fick se vår grabb i aktion, blev det väldigt pinsamt för henne. Och sådant har hon svårt att klara av.

Själv var jag också scout en gång i tiden, och en tämligen busig sådan. Jag minns att de gjorde mig till patrulledare bara för att jag skulle hålla mig i skinnet. Men icke. Jag fumlade på ändå.
Typiskt därför att jag i dag missade den hatt jag skulle lägga mitt bidrag om en tjugolapp, så att jag fick jaga runt den i skogen en stund!
Dagens ledare, som är en del av de jag var scout tillsammans med, får säkert en kul historia att gotta sig åt på nästa ledarmöte.

Ny blogg

Det här är en ny blogg. I stort sett skapad med arkivet från min första blogg, eftersom de olika inläggen där inte längre skapar den homogenitet jag trodde de skulle göra från början.
Möjligen kommer fler poster dubbelpubliceras på de olika bloggarna. Men det är väl okej?

Dagen efter kvällen före

Lite torrsur efter gårdagens 60-talskväll på ett av stadens dansställen vaknade jag tidigt i morse och var tvungen att dricka över en liter vatten innan jag kände att jag skulle kunna somna om igen. Alkoholens uttorkande verkan har ökat med åren, känns det som.

För första gången sedan före morsa 2 var jag ute en kväll med barnvakt hemma. Nu gick vi ju inte hemifrån förrän efter 21, men grabbarna var vakna och raringens äldsta dotter klarade kvällen med bravur. Simon och Quintus var nöjda.
Mindre nöjd hade svägerskan blivit när brorsan kom hem senare än förmodat och mer onykter än så. Han hade varit på firmafest till 23 och eftersom våra dansbiljetter inte registrerades ringde jag och bjöd in honom.
Det hjälpte förmodligen inte hans domestikanska bekymmer alls.

Men i dag var han över på en kopp kaffe och – torr, han också.

Rinner livet ifrån oss?

Min morfar fyller år idag. 85 blir han och vill inte bli uppvaktad.
På frågan varför slår han oftast ifrån sig och jag är fortfarande inte riktigt säker på hans ovilja till kaffe och tårta med släkten.
Jag förmodar att han inte tycker det är så kul att bli påmind om att han blir gammal. Och det är klart, såsom snart 40 bast känner jag själv att man börjar blir äldre på utsidan än vad man är på insidan. Och att det fortsätter så upp i åldern är farsan ett exempel på. Han med sina kommande 60 känner sig fortfarande som 18.

Men ändå. Jag tycker det känns som om det vore skönt att bli gammal. Bara man hinner med att göra skillnad.