Quintus – en hårding på Grönan

Årets besök på Gröna Lund inväntades med förväntan av både mig, mellangrabben och de två småkillarna. Inte bara den vanliga glädjen över att gå dit. I år kunde också Simon åka vad han ville. Han har nämligen nått den aktningsvärda längden 1.40, som både Gröna Lund och Liseberg har som högsta minilängd för de värsta grejerna.
Och han åkte allt, till och med min favorit Extreme som kan kosta maginnehållet. Höjdskräcken klarade han också av och hade säkert även åkt Fritt fall, om inte jag sagt nej. Därtill var JAG för harig.
Harig var jag också när Quintus skulle åka den nya attraktionen Kvasten, som är en slags bergochdalbana där man hänger under banan. Jag kollade och dubbelkollade med honom och det var lugnt hela tiden. Ju mer vi närmade oss desto skrajare blev jag. När vi väl satt där och åkte upp till första höjdpunkten, tipsade jag honom om att inte titta ner, varpå han förstås gjorde precis just det.
Men sedan visade det sig att det var en barnlek. Kvasten är trist, rent ut sagt. Svängar togs inte ut och sakta gick det. När vi åkte utför förstod jag vad biljettriverskan menade med att attraktionen var anpassad till barn i Quintus längd (han har passerat 1.10, och det räckte här).
Quintus ville ha ett eget åkband, men det trodde jag inte skulle behövas. Och det var väl på gränsen att det inte hade spelat någon roll.
När de äldre ungarna (mellangrabben var också med, likaså Ewy med sina tre tonåringar) åkte andra attraktioner, fick Quintus nöja sig med enklare grejer. Och han åkte dem, något som jag alltså inte var säker på att han skulle göra.
I attraktionen på bilden är han högst upp i ett slags mindre pariserhjul. Precis innan bilden togs var det två ungar som förmodligen inte trodde de skulle bli avsläppta och fick spel; de grät, skrek och slog omkring sig i sin hytt. Quintus var då i nivå med dem och såg bekymrat på. Turen gick bra och han vinkade och garvade, men efteråt berättade han att när de adra ungarna satte igång, trodde han att han skulle dö, och fortsatte: "Och det ville jag inte!"
Tusan till grabb, alltså …