På tåget hem från huvudstaden i morse, träffade jag en gammal kollega från lokaltidningen. Hon satt tvärs över gången och vi började snacka lite. Det blev väl lite skvallrigt. Och även om det egentligen inte var någon större substans i det som sades reflekterade jag över att vi pratade så öppet.
Det gjorde även en av medpassagerarna, som lutade sig fram till oss och rekommenderade att vi flyttade närmare varandra, så inte hon stördes i sin bok. Och eftersom det var en överlevande från Robinson, var det bäst att vi besinnade oss.
Men när vi steg av tåget snackade vi igen och diskuterade var gränsen går för när man säger till medpassagerare. Mirre hörde detta, antar jag, och gav min före detta kollega boken hon precis läst ut, med orden: ”Då förstår du hur spännande den är och varför jag ville läsa ut den.”
måndag 21 november 2005
Familjen berikar kultursverige
Jag har i helgen tagit hand om en av våra författare, som kom till Stockholm för signering av sin nya bok och en intervju på Kulturhuset. Det blev mycket lyckat.
Signeringen drog över tiden och en timme blev två. Till intervjun var det fullt bland åhörarplatserna.
Senare på kvällen blev det middag och några pilsner. Det var trevligt att kunna samla nästan alla som arbetat med boken, våra vänner på Kulturhuset och författaren.
Men inget av detta hade fungerat utan familjen. Jag brukar försöka lägga den obekväma arbetstiden på de veckor jag inte har mina smågrabbar hemma. Och om inte det går brukar jag kunna byta kvällar och helger med deras mor. Men den här gången gick inte det.
Men den övriga familjen ställde upp. Utan farsan, brorsan och hans familj och så Åke, förstås hade inte den här helgen blivit av, och kultursverige hade varit en erfarenhet mindre.
Tack ska ni ha, allesamman!
Signeringen drog över tiden och en timme blev två. Till intervjun var det fullt bland åhörarplatserna.
Senare på kvällen blev det middag och några pilsner. Det var trevligt att kunna samla nästan alla som arbetat med boken, våra vänner på Kulturhuset och författaren.
Men inget av detta hade fungerat utan familjen. Jag brukar försöka lägga den obekväma arbetstiden på de veckor jag inte har mina smågrabbar hemma. Och om inte det går brukar jag kunna byta kvällar och helger med deras mor. Men den här gången gick inte det.
Men den övriga familjen ställde upp. Utan farsan, brorsan och hans familj och så Åke, förstås hade inte den här helgen blivit av, och kultursverige hade varit en erfarenhet mindre.
Tack ska ni ha, allesamman!
torsdag 10 november 2005
Rope + Repet = Ropet
Nere på Åhléns häromdagen såg jag att de sålde en dvd-box med Hitchcock-filmer. Det är Universal som gett ut den och innehållet var en fem-sex rullar för, kanske 500 spänn. Helt ok, med andra ord.
Men det var en annan sak jag reagerade på. Filmen Ropet från 1948 fanns med bland de utvalda … Och den filmen finns inte.
Däremot finns det en annan Hitchcock-rulle från samma år; The Rope, som på svenska fick titeln Repet.
Det här är inte någon av Hitchcocks höjdare, men värd att se en gång för den lek med filmmediet den ändå är.
Hitchcock ville skapa illusionen av en film som upplevdes live, och fejkade bort alla klipp. Detta lyckades man med genom att plåta så länge filmrullarna räckte. När det var dags att byta rulle panorerade kameran sonika in bakom en möbel, en dörrpost eller liknande och så fortsatte man med nästa rulle därifrån. Inte alldeles lätt att sköta smidigt, och man lyckades väl egentligen inte heller särskilt bra.
Nåja, hursomhelst är det pinsamt att se den dåliga korrekturläsningen av den påkostade boxen.
Visst, jag har också missat grejer i korrektur under mina år som förläggare och redaktör. Men aldrig så här grovt.
... hoppas de ansvariga på filmbolaget rodnar i helvetet. – Det skulle jag ha gjort!
Men det var en annan sak jag reagerade på. Filmen Ropet från 1948 fanns med bland de utvalda … Och den filmen finns inte.
Däremot finns det en annan Hitchcock-rulle från samma år; The Rope, som på svenska fick titeln Repet.
Det här är inte någon av Hitchcocks höjdare, men värd att se en gång för den lek med filmmediet den ändå är.
Hitchcock ville skapa illusionen av en film som upplevdes live, och fejkade bort alla klipp. Detta lyckades man med genom att plåta så länge filmrullarna räckte. När det var dags att byta rulle panorerade kameran sonika in bakom en möbel, en dörrpost eller liknande och så fortsatte man med nästa rulle därifrån. Inte alldeles lätt att sköta smidigt, och man lyckades väl egentligen inte heller särskilt bra.
Nåja, hursomhelst är det pinsamt att se den dåliga korrekturläsningen av den påkostade boxen.
Visst, jag har också missat grejer i korrektur under mina år som förläggare och redaktör. Men aldrig så här grovt.
... hoppas de ansvariga på filmbolaget rodnar i helvetet. – Det skulle jag ha gjort!
tisdag 8 november 2005
Semesterveckor 5 och 6 blev 1,5
Förra veckan var min första hela semestervecka på två år. Det var höstlov och jag hade de tre yngsta grabbarna hos mig. Skönt – om än inte helt lugnt.
Därför hade jag tagit ut två veckors semester samtidigt, fullt medveten om att jag skulle vara tvungen att jobba lite i början av denna andra vecka. Så har också skett. Och det var ändå okej på något sätt.
Men igår kväll fick dock kroppen nog. Efter nästan två månader snorig förkylning fick jag i ett slag både feber, halsont och huvudvärk. Typiskt!
Därför hade jag tagit ut två veckors semester samtidigt, fullt medveten om att jag skulle vara tvungen att jobba lite i början av denna andra vecka. Så har också skett. Och det var ändå okej på något sätt.
Men igår kväll fick dock kroppen nog. Efter nästan två månader snorig förkylning fick jag i ett slag både feber, halsont och huvudvärk. Typiskt!
måndag 7 november 2005
Yes, jävlar!
Diskmedelsproducenten som gör Yes har börjat experimentera med olika dofter och liknande. Jag hajar inte varför, när man ändå verkar ha ett så pass vinnande koncept ändå. Är det ”mycket vill ha mer” som gäller?
Jag är ingen stor fan av den här typen av tilltag och tycker till exempel att Ajax Citron gör att golv, kakel och andra användningsområden luktar instängt, smutsigt och äckligt.
Därför är det kanske ingen överraskning att jag skyr även Yes nya varianter som pesten.
Till senaste gången jag var på inköpsrunda.
Då köpte jag nämligen en stor flaska Yes med äppeldoft.
Inte så att jag gjorde det med flit. Äppeldiskmedlet är grönt det också, om än inte lika mörkt som ordinarie Yes. Men det ser man ju inte när de står i en skuggad hylla framför flera andra flaskor.
Jag upptäckte det alltså i dag, och… tja, vad ska jag säga… DET STINKER!
Jag är ingen stor fan av den här typen av tilltag och tycker till exempel att Ajax Citron gör att golv, kakel och andra användningsområden luktar instängt, smutsigt och äckligt.
Därför är det kanske ingen överraskning att jag skyr även Yes nya varianter som pesten.
Till senaste gången jag var på inköpsrunda.
Då köpte jag nämligen en stor flaska Yes med äppeldoft.
Inte så att jag gjorde det med flit. Äppeldiskmedlet är grönt det också, om än inte lika mörkt som ordinarie Yes. Men det ser man ju inte när de står i en skuggad hylla framför flera andra flaskor.
Jag upptäckte det alltså i dag, och… tja, vad ska jag säga… DET STINKER!
Star Wars Holiday Special
Sent om sider såg jag och mellangrabben äntligen Star Wars Holiday special i helgen. Det var ganska länge sedan jag lånade dvd:n av en kamrat och det har nästan blivit lite pinsamt att jag inte lämnat tillbaka den ännu. Men jag ville vänta in mellangrabben som varit på längre besök under den senaste veckans höstlov.
Men oj, vilken besvikelse det blev. Inte ens camp-värdet på de olika inslagen lyckades rädda den här tv-filmen. Mellangrabben hade sett fram emot det här ganska länge, men var beredd att ge upp redan efter en kvart. Själv visste jag ungefär hur filmen skulle bli och försökte peppa honon med att han förmodligen kommer vara den ende på plugget som sett filmen. Och jag lyckades i nästan hela filmens 97 minuter. På slutet började han dock lägga patiens.
Filmen utspelar sig hemma hos Chewbaccas familj, som väntar in honom till firandet av Lifeday. De oroliga familjemedlemmarna gnyr och morrar till varandra och gör utblickar via olika radio- och tv-sändningar, vilka fungerar som sketch-inslag i ett helgprogram. Men det är inte särskilt kul.
Jag fattar inte att Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher har lånat sig till detta. Inte ens då, 1978, kan de ha varit i sådant behov av pengar att de behövde göra det här. Eller kan det vara så att man, när filmen spelades in, inte visste vilken succé Star Wars skulle bli och bara försökte rida på vågen? Hur som helst hoppas jag att de fick bra betalt.
Bättre var då de två andra inslagen på dvd:n. Och då kan ändå 56 reklamfilmer kring Star Wars-leksaker få vem som helst att bläddra på läpparna.
Mupparnas Star Wars-special mindes jag däremot från min barndom. Men inte för att Luke Skywalker och Chewbacca kom på besök, utan för att Scooter framför ”Six string orchestra” som jag på den tiden trodde var svensk i original som ”Brasses enmansband”.
Men frågan är om inte det roligaste ändå var att Chewies fruga har samma namn som min ena svägerska.
Men oj, vilken besvikelse det blev. Inte ens camp-värdet på de olika inslagen lyckades rädda den här tv-filmen. Mellangrabben hade sett fram emot det här ganska länge, men var beredd att ge upp redan efter en kvart. Själv visste jag ungefär hur filmen skulle bli och försökte peppa honon med att han förmodligen kommer vara den ende på plugget som sett filmen. Och jag lyckades i nästan hela filmens 97 minuter. På slutet började han dock lägga patiens.
Filmen utspelar sig hemma hos Chewbaccas familj, som väntar in honom till firandet av Lifeday. De oroliga familjemedlemmarna gnyr och morrar till varandra och gör utblickar via olika radio- och tv-sändningar, vilka fungerar som sketch-inslag i ett helgprogram. Men det är inte särskilt kul.
Jag fattar inte att Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher har lånat sig till detta. Inte ens då, 1978, kan de ha varit i sådant behov av pengar att de behövde göra det här. Eller kan det vara så att man, när filmen spelades in, inte visste vilken succé Star Wars skulle bli och bara försökte rida på vågen? Hur som helst hoppas jag att de fick bra betalt.
Bättre var då de två andra inslagen på dvd:n. Och då kan ändå 56 reklamfilmer kring Star Wars-leksaker få vem som helst att bläddra på läpparna.
Mupparnas Star Wars-special mindes jag däremot från min barndom. Men inte för att Luke Skywalker och Chewbacca kom på besök, utan för att Scooter framför ”Six string orchestra” som jag på den tiden trodde var svensk i original som ”Brasses enmansband”.
Men frågan är om inte det roligaste ändå var att Chewies fruga har samma namn som min ena svägerska.
onsdag 2 november 2005
Ett småkryps liv
Ett småkryps liv blev filmen som kom senare än födelsedagen.
Själv gillar jag animerad film och har varit glad åt de erbjudanden det senaste året presenterat på både ICA och Coop. Två Disney- eller Pixar-rullar för två hundralappar är helt okej för mig. Häromdagen kom jag så hem med Ett småkryps liv och Quintus bestämde sig för att det var den vi skulle se.
I dag blev det av.
Jag mindes inte så mycket från filmen. Ramhandlingen i stort, förstås, Samuel Fröler och så att jag tyckte det var jäkla onödigt att göra den här filmen dataanimerad.
Därför fick vi en trivsam kväll tillsammans, Quintus, jag, Simon och mellangrabben – som är här på höstlovet. Filmen är bra, inte övertydlig i sitt budskap och så verkar man haft roligt när man gjort den.
Samuel Fröler som gräshoppsskurken Hoppers röst höll fortfarande riktigt hög klass och matchades bra av Ulf Brunnberg som den mesigare brorsan. Brunnbergs insats gick mig helt förbi senast. Björn Kjellman i huvudrollen var också bra.
Hur fungerade dataanimationen, då?
Jo, jag tror knappast man lyckats fånga myrorna och de andra insekternas minspel så väl i en ”vanlig” tecknad film.
Mitt minnes suckande över animationen kom alltså på skam. Inget snack om saken.
Och Quintus med bröder gillade den.
Själv gillar jag animerad film och har varit glad åt de erbjudanden det senaste året presenterat på både ICA och Coop. Två Disney- eller Pixar-rullar för två hundralappar är helt okej för mig. Häromdagen kom jag så hem med Ett småkryps liv och Quintus bestämde sig för att det var den vi skulle se.
I dag blev det av.
Jag mindes inte så mycket från filmen. Ramhandlingen i stort, förstås, Samuel Fröler och så att jag tyckte det var jäkla onödigt att göra den här filmen dataanimerad.
Därför fick vi en trivsam kväll tillsammans, Quintus, jag, Simon och mellangrabben – som är här på höstlovet. Filmen är bra, inte övertydlig i sitt budskap och så verkar man haft roligt när man gjort den.
Samuel Fröler som gräshoppsskurken Hoppers röst höll fortfarande riktigt hög klass och matchades bra av Ulf Brunnberg som den mesigare brorsan. Brunnbergs insats gick mig helt förbi senast. Björn Kjellman i huvudrollen var också bra.
Hur fungerade dataanimationen, då?
Jo, jag tror knappast man lyckats fånga myrorna och de andra insekternas minspel så väl i en ”vanlig” tecknad film.
Mitt minnes suckande över animationen kom alltså på skam. Inget snack om saken.
Och Quintus med bröder gillade den.
torsdag 20 oktober 2005
Quintus 4 år!
Quintus firade sin fjärde födelsedag i dag. Han är en stor kille nu.
Jag var hemma hela dagen så att vi kunde ta det lugnt och fixa inför kvällens födelsedagsfika med släkten. Mamma och Åke med flickvän kom redan på morgonen.
Som fyraåring uppskattar han presenterna mer än tidigare födelsedagar. Jag tror vi hann testa det mesta under dagen och allt fanns det mer begär av. Kul.
Som alla andra grabbar fick han bestämma mat och det blev därför hamburgare och strips. Den tecknade filmen som också brukar få väljas fick dock anstå till senare.
Jag var hemma hela dagen så att vi kunde ta det lugnt och fixa inför kvällens födelsedagsfika med släkten. Mamma och Åke med flickvän kom redan på morgonen.
Som fyraåring uppskattar han presenterna mer än tidigare födelsedagar. Jag tror vi hann testa det mesta under dagen och allt fanns det mer begär av. Kul.
Som alla andra grabbar fick han bestämma mat och det blev därför hamburgare och strips. Den tecknade filmen som också brukar få väljas fick dock anstå till senare.
söndag 2 oktober 2005
Ingen kafferast!
Är nyligen hemkommen efter Bokmässan 2005.
På flera sätt är det här årets begivenhet i min bransch. Det är här det samlas flest kreatörer och byråkrater och enda gången på året som man träffar så många bekanta, kollegor och vänner.
För företagets del var det en lyckad tillställning. Inte lika mycket försäljning som förra året, men då var det också ett rekordår.
Däremot blev arrangemanget mindre lyckat på grund av vår monterchef, som gärna visade sin irritation över monterarbetarna som – till synes – inte arbetade. Jag vet inte i hur många fall han faktiskt hade rätt i den förmodade ”latheten”, men flera gånger tog han fel.
Jäkligast blev det den gången jag presenterade en författare som förhoppningsvis ska gå över till oss nästa år, för produktchefen och monterbossen kommer fram och ryter:
– Det är ingen kafferast det här!
Det är både lustigt och läskigt att se hur vissa människor blir med lite makt i händerna…
På flera sätt är det här årets begivenhet i min bransch. Det är här det samlas flest kreatörer och byråkrater och enda gången på året som man träffar så många bekanta, kollegor och vänner.
För företagets del var det en lyckad tillställning. Inte lika mycket försäljning som förra året, men då var det också ett rekordår.
Däremot blev arrangemanget mindre lyckat på grund av vår monterchef, som gärna visade sin irritation över monterarbetarna som – till synes – inte arbetade. Jag vet inte i hur många fall han faktiskt hade rätt i den förmodade ”latheten”, men flera gånger tog han fel.
Jäkligast blev det den gången jag presenterade en författare som förhoppningsvis ska gå över till oss nästa år, för produktchefen och monterbossen kommer fram och ryter:
– Det är ingen kafferast det här!
Det är både lustigt och läskigt att se hur vissa människor blir med lite makt i händerna…
tisdag 6 september 2005
Åke flyttar hemifrån
Åke, min grabb, blev 18 år i juli. Nu väljer han att flytta hem till sin mamma under sitt sista år på gymnasiet.
Jag har inte fått någon riktig förklaring till varför han väljer att göra så. Jag ställer för stora krav, säger han, men kan inte specificera vad de är. Diska? Passa småsyskonen? Göra läxor? Jag vet inte… och inte han heller, vad det verkar.
Men något konstigt är det, eftersom hans liv blir lite knöligare nu, med mycket längre resväg till både plugget och flickvännen.
Jag har inte fått någon riktig förklaring till varför han väljer att göra så. Jag ställer för stora krav, säger han, men kan inte specificera vad de är. Diska? Passa småsyskonen? Göra läxor? Jag vet inte… och inte han heller, vad det verkar.
Men något konstigt är det, eftersom hans liv blir lite knöligare nu, med mycket längre resväg till både plugget och flickvännen.
måndag 15 augusti 2005
fredag 15 juli 2005
Gadden borta?
Är i San Diego för jobbets räkning. Det är stor seriemässa här och tredje gången jag åker.
Tidigare år har det alltid varit roligt att komma hit. Något att se fram emot.
Men i år vet jag inte … har varken ork eller lust att gå runt och snacka med folk.
Kanske börjar de otaliga okrediterade timmarna jag lägger ned på jobbet ta ut sin rätt? Tidigare har det gått i vågor, men jag trodde att det skulle kännas bättre här.
Tidigare år har det alltid varit roligt att komma hit. Något att se fram emot.
Men i år vet jag inte … har varken ork eller lust att gå runt och snacka med folk.
Kanske börjar de otaliga okrediterade timmarna jag lägger ned på jobbet ta ut sin rätt? Tidigare har det gått i vågor, men jag trodde att det skulle kännas bättre här.
lördag 9 juli 2005
Fiskelycka
Trots den varma dagen och syrrans två kottar gav vi oss iväg på en fisketur i dag, jag, mellangrabben och farsgubben.
Det är skönt att bara sitta där i en guppande eka och kasta. Rogivande.
Men visst blir det en sport också. I dag blev resultatet 15 abborrar! Inte illa när värmen i vattnet närmade sig 25 grader.
Fångsten firades med en kaffe och glassbomb på Café stöttasten, som rekommenderas för den som har vägarna förbi Harpsund och Granhed.
Det är skönt att bara sitta där i en guppande eka och kasta. Rogivande.
Men visst blir det en sport också. I dag blev resultatet 15 abborrar! Inte illa när värmen i vattnet närmade sig 25 grader.
Fångsten firades med en kaffe och glassbomb på Café stöttasten, som rekommenderas för den som har vägarna förbi Harpsund och Granhed.
fredag 8 juli 2005
Åke är ute och åker
Jag är skraj. Skraj för att min son Åke ska åka på samma nitar som jag gjort i mitt liv. Jag har försökt tala med honom men vet inte om jag når fram. Förmodligen är han lätt förblindad av den andra sidan för att kunna lägga samman ett och ett.
Eller så oroar jagmig i onödan, vilket vore skönt. Då är detta inget problem:
Grabben spenderar en hel del tid hos sin flickväns familj och det är väl inget fel i det. Jag tycker dock att han ska fortleva sin vardag här i hemmet, och göra det som trots allt kommer honom an i den åldern, hemma. Saker som att plugga och äta middag, till exempel.
Som det är nu är det alldeles för bråttom hem till flickan, vilket är rart i sig då det vittnar om en pågående förälskelse. Tyvärr blir skolan lidande.
Vad gäller middagar och liknande familjesituationer har jag invänt emot det, dels eftersom det vore trevligare för mig och hans bröder att dela hans sällskap hemma, men också för att jag inte vill att han ska ligga någon till last. Men så verkar det inte vara, enligt honom. Han trivs där och har kul med hela familjen. Föräldrarna är schyssta och kravlösa, vad det verkar.
Själv hamnade jag i en liknande situation när jag vid 16-årsåldern träffade hans mamma och snabbt fann mig tillrätta hemma hos hennes föräldrar. Där var jag någon som man uppmärksammade och lyssnade på på ett annat sätt än jag upplevde hemma (det här var förstås inget jag insåg då, men i efterhand har jag förstått varför jag hellre var där). Man blev mer av en jämlike, helt enkelt. För egen del gick det så långt att jag flyttade dit, under ganska lama protester från mina föräldrar. I dag önskar jag att de hade satt ned foten. Den ångest jag känner i maggropen när jag tänker på den här delen av mitt liv, är jag gärna utan.
Till slut fungerade det inte längre och jag flyttade hem igen. Ärrad återvände jag till föräldrahemmet, utan att egentligen veta vad jag saknade. I dag vet jag. Men inte då. Trygghet.
Tryggheten att någon ställde krav på en; att någon ville att man skulle bli en bra människa, med ett moraliskt rättesnöre; att någon umgicks med en utan dold agenda.
Åke flyttade ned till mig och sina småsyskon när han var 11 år. Det hade tidigare aldrig varit någon picknick hemma hos oss, varken för honom, storebror Max, eller någon av de yngre bröderna.
Men han hade problem. Både i plugget och hemma. När vi diskuterade kring varför han ville flytta ned så hamnade vi alltid i tryggheten. Vi hade regler och ställde krav och det uppskattade han. Samtidigt är han en känslig kille, som inte vill göra någon ledsen. På den tiden hade han ofta dåligt samvete för att han flyttat ifrån sin mamma. Men han trivdes ändå.
Det var förstås inte lätt att helt plötsligt leva med nya regler och krav. Men det började fungera i skolan, kompisar dök upp och han mådde bättre.
Därför är jag skraj i dag. Särskilt i dag, efter att jag har haft ett samtal med flickans pappa. De ska åka på semester och Åke ska med.
Den här diskussionen kom upp redan i våras och jag invände och sa att vi inte har råd med sådant. Men Åke stod på sig och sa att vi bara behövde betala resan, resten skulle de stå för.
Det lät väldigt konstigt i mina öron. Såvitt jag förstått det har hennes föräldrar inte särskilt mycket pengar heller. Men det är ju inte omöjligt att en extra resenär på semestern gör så mycket varken till eller ifrån. Det beror ju på var man ska och ska göra.
Så till slut gav jag med mig och sa att Åke skulle försäkra sig om att det inte skulle kosta något ytterligare. Det stämde, faktiskt. Och Åke fick åka.
Men nu, när semesterresan är nära förestående, behövs det plötsligt pengar. Efter mina påpekanden om hur falskt upplägget varit från någondera sida, men ändå med löfte om att jag ska försöka skjuta till pengar, fick jag så ett samtal.
”Vi har ställt upp jättemycket på Åke.” Kraven kom med faderns anklagelser och han drog sig inte för att argumentera genom att lägga sig i våra domestikanska förhållanden.
Som om han visste något om dem!
Det är inte så att jag missunnar grabben en resa, men det här tär på en ekonomi som inte finns.
Kanske är jag överbeskyddande. Kanske är jag fortfarande för ärrad av mina egna upplevelser. Kanske har jag helt rätt.
… jag hoppas inte på det sista.
Eller så oroar jagmig i onödan, vilket vore skönt. Då är detta inget problem:
Grabben spenderar en hel del tid hos sin flickväns familj och det är väl inget fel i det. Jag tycker dock att han ska fortleva sin vardag här i hemmet, och göra det som trots allt kommer honom an i den åldern, hemma. Saker som att plugga och äta middag, till exempel.
Som det är nu är det alldeles för bråttom hem till flickan, vilket är rart i sig då det vittnar om en pågående förälskelse. Tyvärr blir skolan lidande.
Vad gäller middagar och liknande familjesituationer har jag invänt emot det, dels eftersom det vore trevligare för mig och hans bröder att dela hans sällskap hemma, men också för att jag inte vill att han ska ligga någon till last. Men så verkar det inte vara, enligt honom. Han trivs där och har kul med hela familjen. Föräldrarna är schyssta och kravlösa, vad det verkar.
Själv hamnade jag i en liknande situation när jag vid 16-årsåldern träffade hans mamma och snabbt fann mig tillrätta hemma hos hennes föräldrar. Där var jag någon som man uppmärksammade och lyssnade på på ett annat sätt än jag upplevde hemma (det här var förstås inget jag insåg då, men i efterhand har jag förstått varför jag hellre var där). Man blev mer av en jämlike, helt enkelt. För egen del gick det så långt att jag flyttade dit, under ganska lama protester från mina föräldrar. I dag önskar jag att de hade satt ned foten. Den ångest jag känner i maggropen när jag tänker på den här delen av mitt liv, är jag gärna utan.
Till slut fungerade det inte längre och jag flyttade hem igen. Ärrad återvände jag till föräldrahemmet, utan att egentligen veta vad jag saknade. I dag vet jag. Men inte då. Trygghet.
Tryggheten att någon ställde krav på en; att någon ville att man skulle bli en bra människa, med ett moraliskt rättesnöre; att någon umgicks med en utan dold agenda.
Åke flyttade ned till mig och sina småsyskon när han var 11 år. Det hade tidigare aldrig varit någon picknick hemma hos oss, varken för honom, storebror Max, eller någon av de yngre bröderna.
Men han hade problem. Både i plugget och hemma. När vi diskuterade kring varför han ville flytta ned så hamnade vi alltid i tryggheten. Vi hade regler och ställde krav och det uppskattade han. Samtidigt är han en känslig kille, som inte vill göra någon ledsen. På den tiden hade han ofta dåligt samvete för att han flyttat ifrån sin mamma. Men han trivdes ändå.
Det var förstås inte lätt att helt plötsligt leva med nya regler och krav. Men det började fungera i skolan, kompisar dök upp och han mådde bättre.
Därför är jag skraj i dag. Särskilt i dag, efter att jag har haft ett samtal med flickans pappa. De ska åka på semester och Åke ska med.
Den här diskussionen kom upp redan i våras och jag invände och sa att vi inte har råd med sådant. Men Åke stod på sig och sa att vi bara behövde betala resan, resten skulle de stå för.
Det lät väldigt konstigt i mina öron. Såvitt jag förstått det har hennes föräldrar inte särskilt mycket pengar heller. Men det är ju inte omöjligt att en extra resenär på semestern gör så mycket varken till eller ifrån. Det beror ju på var man ska och ska göra.
Så till slut gav jag med mig och sa att Åke skulle försäkra sig om att det inte skulle kosta något ytterligare. Det stämde, faktiskt. Och Åke fick åka.
Men nu, när semesterresan är nära förestående, behövs det plötsligt pengar. Efter mina påpekanden om hur falskt upplägget varit från någondera sida, men ändå med löfte om att jag ska försöka skjuta till pengar, fick jag så ett samtal.
”Vi har ställt upp jättemycket på Åke.” Kraven kom med faderns anklagelser och han drog sig inte för att argumentera genom att lägga sig i våra domestikanska förhållanden.
Som om han visste något om dem!
Det är inte så att jag missunnar grabben en resa, men det här tär på en ekonomi som inte finns.
Kanske är jag överbeskyddande. Kanske är jag fortfarande för ärrad av mina egna upplevelser. Kanske har jag helt rätt.
… jag hoppas inte på det sista.
Andra semesterveckan: Jobb!
Nu har andra semesterveckan snart gått och jag har lämnat ifrån mig Simon och Quintus till sin mamma, för färd till västkusten. Det blir snabbt tomt.
Samtidigt har det blivit mindre semester här hemma, då jobbet med alla sina deadlines pockar på.
Vi är alldeles för få på redaktionen. Ska man ha någon slags semester ver huvud taget, måste man jobba undan. Med andan i halsen börjar man sedan sin semester. På samma sätt avslutas den, då man vet att det är högar med arbete som väntar.
Visst hann jag med lite korrläsning och liknande i Grebbestad. Men det skedde på nätterna och var hanterbart. Den här veckan har det accentuerat och även om jag försökt arbeta nätter även här, har morgnarna kommit till skada och man får dåligt samvete för grabbarna.
Frågan är väl egentligen hur länge man orkar. Min spontana reaktion på att jag räknat fel och skulle arbeta tre veckor till innan det är dags för semester igen, istället för två, var lättnad.
– Hur sjukt är det?
Samtidigt har det blivit mindre semester här hemma, då jobbet med alla sina deadlines pockar på.
Vi är alldeles för få på redaktionen. Ska man ha någon slags semester ver huvud taget, måste man jobba undan. Med andan i halsen börjar man sedan sin semester. På samma sätt avslutas den, då man vet att det är högar med arbete som väntar.
Visst hann jag med lite korrläsning och liknande i Grebbestad. Men det skedde på nätterna och var hanterbart. Den här veckan har det accentuerat och även om jag försökt arbeta nätter även här, har morgnarna kommit till skada och man får dåligt samvete för grabbarna.
Frågan är väl egentligen hur länge man orkar. Min spontana reaktion på att jag räknat fel och skulle arbeta tre veckor till innan det är dags för semester igen, istället för två, var lättnad.
– Hur sjukt är det?
lördag 2 juli 2005
Första semesterveckan: Sol!
Grebbestad är västkustens pärla. Nyss hemkommen från detta gamla fiskesamhälle och de yngsta grabbarnas mormor och mostrar, pustar jag ut. Solbrännan bränner verkligen på sina ställen, men vi har haft det skönt.
Det är första gången jag och barnen umgås i någon större utsträckning med mormodern och mostrarna utan att grabbarnas mor är med. Och det gick bra. Lite svårt att riktigt få göra rätt för sig, känns det som, men överlag tycker jag att det gick bra.
Mellangrabben var med och han gillar att jäklas mycket med de mindre killarna. Jag vet inte riktigt om det bara handlar om storebroderns möjligheter eller om han är lite avundsjuk på dem. Men det går i vågor.
I Grebbestad hade vi tur. Det var egentligen kanonväder hela tiden. Första dagen hamnade vi i en störtskur och sökte skydd i Böstebo-båt som utgör lekplats på bryggan i hamnen. Med glass i händerna lekte vi ”Ett skepp kommer lastat”.
Stranden blev det egentligen bara en dag, men då med råge. Annars gjorde vi en del utflykter: klättrade i livsfarliga berg, promenerade på fornlämningar och spelade minigolf. Härligt.
Jag är brun, barnen är bruna och nu väntar en vecka i hemmet innan de ska åka till sina respektive mormödrar och jag ska tillbaka till jobbet.
Det är första gången jag och barnen umgås i någon större utsträckning med mormodern och mostrarna utan att grabbarnas mor är med. Och det gick bra. Lite svårt att riktigt få göra rätt för sig, känns det som, men överlag tycker jag att det gick bra.
Mellangrabben var med och han gillar att jäklas mycket med de mindre killarna. Jag vet inte riktigt om det bara handlar om storebroderns möjligheter eller om han är lite avundsjuk på dem. Men det går i vågor.
I Grebbestad hade vi tur. Det var egentligen kanonväder hela tiden. Första dagen hamnade vi i en störtskur och sökte skydd i Böstebo-båt som utgör lekplats på bryggan i hamnen. Med glass i händerna lekte vi ”Ett skepp kommer lastat”.
Stranden blev det egentligen bara en dag, men då med råge. Annars gjorde vi en del utflykter: klättrade i livsfarliga berg, promenerade på fornlämningar och spelade minigolf. Härligt.
Jag är brun, barnen är bruna och nu väntar en vecka i hemmet innan de ska åka till sina respektive mormödrar och jag ska tillbaka till jobbet.
måndag 13 juni 2005
Lisebergskanonen
Efter mellangrabbens skolavslutning i lördags gick vi på Liseberg.
Jag gillar att åka fort, snurrigt och skevt och brukar försöka testa alla nya attraktioner på nöjesfälten jag besöker. Så ock i lördags.
Kanonen heter Lisebergs enda satsningen i år. Förväntan var stor. Årets ENDA satsning måste ju vara något i hästväg…
Och jo, den var kul. Men kort.
Jag kan inte låta bli att fundera kring den här typen av attraktioner där man köar i 40 minuter för att åka en minut och tretton sekunder. Finns det en framtid för dessa?
I lördags var väntan ganska kort, berättade sonen som bor i Göteborg. Han har åkt den flera gånger och någon gång har han väntat i över en timme. Puh!
Men bör inte resultatet bli att man åker en gång och sedan aldrig mer? Jag kan inte tänka mig att köa ens 40 minuter igen. Det var det inte värt.
Liseberg försöker motverka de långa köerna med ett läsk- och godisstånd som återfinns efter drygt halva kötiden. Jag vet inte om det vittnar om att man här ser ett möjligt inkomsttillfälle, eller om man är mån om kunderna, som kanske inte tänkt på att ha med sig något när törsten sätter in. Förmodligen är det en mix.
Kanske åker jag Lisebergskanonen igen, om det blir med den här attraktionen som med Loopen. Loopen var Lisebergs stora attraktion när jag var liten och fortfarande när jag flyttade dit… eller om det var då det var dags för den att rivas…?
Hur som helst minns jag att jag och de två äldsta grabbarna åkte runt, runt i loopen hur många gånger som helst. Folk hade tröttnat, så det var bara att kliva ur vagnen och gå på nästa.
Då, först då, lär jag åka de nya attraktionerna en andra gång.
Jag och mellangrabben hade ändå rätt kul i kön, då vi fick nytta av våra mobiltelefoners bluetooth-funktion och spelade spel mot varandra.
Jag gillar att åka fort, snurrigt och skevt och brukar försöka testa alla nya attraktioner på nöjesfälten jag besöker. Så ock i lördags.
Kanonen heter Lisebergs enda satsningen i år. Förväntan var stor. Årets ENDA satsning måste ju vara något i hästväg…
Och jo, den var kul. Men kort.
Jag kan inte låta bli att fundera kring den här typen av attraktioner där man köar i 40 minuter för att åka en minut och tretton sekunder. Finns det en framtid för dessa?
I lördags var väntan ganska kort, berättade sonen som bor i Göteborg. Han har åkt den flera gånger och någon gång har han väntat i över en timme. Puh!
Men bör inte resultatet bli att man åker en gång och sedan aldrig mer? Jag kan inte tänka mig att köa ens 40 minuter igen. Det var det inte värt.
Liseberg försöker motverka de långa köerna med ett läsk- och godisstånd som återfinns efter drygt halva kötiden. Jag vet inte om det vittnar om att man här ser ett möjligt inkomsttillfälle, eller om man är mån om kunderna, som kanske inte tänkt på att ha med sig något när törsten sätter in. Förmodligen är det en mix.
Kanske åker jag Lisebergskanonen igen, om det blir med den här attraktionen som med Loopen. Loopen var Lisebergs stora attraktion när jag var liten och fortfarande när jag flyttade dit… eller om det var då det var dags för den att rivas…?
Hur som helst minns jag att jag och de två äldsta grabbarna åkte runt, runt i loopen hur många gånger som helst. Folk hade tröttnat, så det var bara att kliva ur vagnen och gå på nästa.
Då, först då, lär jag åka de nya attraktionerna en andra gång.
Jag och mellangrabben hade ändå rätt kul i kön, då vi fick nytta av våra mobiltelefoners bluetooth-funktion och spelade spel mot varandra.
torsdag 9 juni 2005
Förstakluttens skolavslutning
Stor samling bakom skolan på den stora gräsmattan. Alla sjunger nationalsången, tår i ögat; barn som sjunger falskt, tår i ögat och kvinnor man umgåtts med förr, ett leende i mungipan.
Det slog mig dock att det verkade vara fler gamla skolkamrater från den tiden jag gick i den här skolan, än på den återförening vi hade förra våren.
– Har alla stått still?
Det slog mig dock att det verkade vara fler gamla skolkamrater från den tiden jag gick i den här skolan, än på den återförening vi hade förra våren.
– Har alla stått still?
söndag 5 juni 2005
Sex blev 7
I dag blev min sexåring 7 och vi hade ordnat ett kalas på åsen, utanför hans mammas lägenhet. Där är det skog och vi försökte dra nytta av den fria luften med tipspromenad, korvätning, olika tävlingar, tårtstoppning och skattjakt.
Lagom till kalasets början blev det också uppehåll efter idogt regnade och vi gladdes. Alla besökande barn hade med sig extrakläder och jättefina presenter. Är det så att barn av i dag tycker så lika, att det är lättare att köpa presenter till kompisarna? Eller är det så att dessa gäster lagt ut mer pengar för att hitta bra grejer?
Det var inte utan att jag tog mig en funderare kring vad vi brukar försöka hitta till den här typen av kalas. Jag tycker inte att presenterna i sig är det viktiga, utan att kompisarna dyker upp. Kalaspresenter ska vara mer av en gest, än något som förändrar födelsedagsbarnets vardag.
Men folk får naturligtvis göra som de vill – och vi också, hoppas jag.
Kalaset blev lyckat, sjuåringens mamma lekte Kull med barnen, jag var helikopter och vi hade fantastiskt marktjänstsupport av mormor och moster A.
Ett digitalt hurra för dem alla och för min sjuåring, leve de… HURRA!
Lagom till kalasets början blev det också uppehåll efter idogt regnade och vi gladdes. Alla besökande barn hade med sig extrakläder och jättefina presenter. Är det så att barn av i dag tycker så lika, att det är lättare att köpa presenter till kompisarna? Eller är det så att dessa gäster lagt ut mer pengar för att hitta bra grejer?
Det var inte utan att jag tog mig en funderare kring vad vi brukar försöka hitta till den här typen av kalas. Jag tycker inte att presenterna i sig är det viktiga, utan att kompisarna dyker upp. Kalaspresenter ska vara mer av en gest, än något som förändrar födelsedagsbarnets vardag.
Men folk får naturligtvis göra som de vill – och vi också, hoppas jag.
Kalaset blev lyckat, sjuåringens mamma lekte Kull med barnen, jag var helikopter och vi hade fantastiskt marktjänstsupport av mormor och moster A.
Ett digitalt hurra för dem alla och för min sjuåring, leve de… HURRA!
onsdag 1 juni 2005
"Kritiker är inte människor"
SVT:s lokaltv-station i Stockholm, ABC, ska göra ett längre inslag kring Åsa-Nisse. Vinkeln verkar vara att tämligen stor del av filmerna spelades in i Stockholmsområdet. De har intervjuat en del människor och avslutade i dag med mig.
Som tidigare uppsatsforskare inom ämnet Filmvetenskap på Göteborgs universitet fokuserade jag på äldre svensk filmkomedi i allmänhet och komiska parhästar i synnerhet. Förmodligen var det därför man ville ha med mig. Plus att jag var ung.
Med mina snart 38 år tillhörde jag i dag ungdomen bland ”en massa gamla gubbar”, som reportern uttryckte saken.
Men jag vete fasiken om det blev så bra. Jag fick väl ur mig några bra grejer att citera, men kände mig lite ringrostig. Och inte hjälpte det att de fick fatt i mig lagom till jag tänkte sätta mig på tåget och åka hem...
Vi får se hur det blir. Är de illvilliga i sin redigering lär jag bara säga ”Kritiker är inte människor”...
Som tidigare uppsatsforskare inom ämnet Filmvetenskap på Göteborgs universitet fokuserade jag på äldre svensk filmkomedi i allmänhet och komiska parhästar i synnerhet. Förmodligen var det därför man ville ha med mig. Plus att jag var ung.
Med mina snart 38 år tillhörde jag i dag ungdomen bland ”en massa gamla gubbar”, som reportern uttryckte saken.
Men jag vete fasiken om det blev så bra. Jag fick väl ur mig några bra grejer att citera, men kände mig lite ringrostig. Och inte hjälpte det att de fick fatt i mig lagom till jag tänkte sätta mig på tåget och åka hem...
Vi får se hur det blir. Är de illvilliga i sin redigering lär jag bara säga ”Kritiker är inte människor”...
tisdag 31 maj 2005
I dag fick jag tillbaka min sons skor
Min nästyngste son har skor med kardborreband.
Jag vet, det är ett dumt påfund och barnen lär sig inte knyta skorna. Men när man har flera små barn som skulle behöva hjälp med knytandet är kardborrarna en välsignelse.
Jag var tidigt skeptisk till dylika skodon, men har egentligen inte haft några större problem. Förrän nu.
Kardborrebanden på slets ut. Vårskorna inhandlades för mindre än en månad sedan och redan efter ett par veckor började de lossna. I lördags stannade vi och försökte fästa dem igen ungefär fem-sex gånger på den två kvarter långa promenaden mellan hemmet och centrum.
Jag fick nog och gick ned till skohandlaren för att byta dem.
Nu för tiden tycker jag den här typen av ärenden ofta fungerar smidigt. Har man en felaktig vara ska man självklart få byta den mot en ny. Butiksanställda är service minded och säger sällan emot. Annat var det förr.
Och annat är det nu. Åtminstone här i Katrineholm. Sällan har jag stött på så otjänstvillig butikspersonal. Som nyligen tillbakaflyttad från storstan ställer man sig frågan: Bryr de sig inte?
Inför skobytet var diskussionen lugn och argumentationen saklig. Deras första ”Nej!” bemötte jag med fakta från Konsumentverket som säger att skor kan man byta upp till 24 månader efter inköp, och man behöver heller inte ha kvitto. Damen svarade att de hade rätt att försöka laga felaktig vara – två gånger till och med.
– Må så vara, men min son har inte fler par skor. I så fall får ni laga dem medan vi väntar, menade jag.
Och det gick ju inte, eftersom det var lördag. Men det visade sig att det inte skulle gå även om vi kom tillbaka på måndagen. De kunde inte lova att en sådan lagning skulle hinnas med under en dag. Låneskor hade man inte heller och jag undrade vad butksinnehavareskan tyckte vi skulle göra.
Det var då det brast för mig.
– Ni får köpa ett nytt par skor!
Alltså, jag blir inte lätt förbaskad i såna här situationer. Tycker snarare jag hör till dem som kommer på vad som borde sagts när det är för sent.
Men nonchalans tål jag inte. Nu blev jag både högröstad och använde svordomar. Särskilt efter att hon förklarat att det inte var hennes bekymmer!
Det är sant! Hon menade på fullt allvar att eftersom det var jag som hade köpt skiten (nåja, skiten var mitt ord under diskussionen) fick jag stå mitt kast. Hon hade inget ansvar för dem. Till slut tog jag skeden i varm vacker hand, satte på sonen de trasiga skorna, gick därifrån och kom tillbaka på måndagen.
Grabben fick helt enkelt ha de lite trängre vinterskorna på sig en dag till.
Ska sanningen fram var nog denna lösning ändå den bästa. Hade vi fått byta skor hade det säkert blivit samma problem med det nya paret. Ordentliga kardborreband ditsydda av en skomakare håller förmodligen längre.
Jag vet, det är ett dumt påfund och barnen lär sig inte knyta skorna. Men när man har flera små barn som skulle behöva hjälp med knytandet är kardborrarna en välsignelse.
Jag var tidigt skeptisk till dylika skodon, men har egentligen inte haft några större problem. Förrän nu.
Kardborrebanden på slets ut. Vårskorna inhandlades för mindre än en månad sedan och redan efter ett par veckor började de lossna. I lördags stannade vi och försökte fästa dem igen ungefär fem-sex gånger på den två kvarter långa promenaden mellan hemmet och centrum.
Jag fick nog och gick ned till skohandlaren för att byta dem.
Nu för tiden tycker jag den här typen av ärenden ofta fungerar smidigt. Har man en felaktig vara ska man självklart få byta den mot en ny. Butiksanställda är service minded och säger sällan emot. Annat var det förr.
Och annat är det nu. Åtminstone här i Katrineholm. Sällan har jag stött på så otjänstvillig butikspersonal. Som nyligen tillbakaflyttad från storstan ställer man sig frågan: Bryr de sig inte?
Inför skobytet var diskussionen lugn och argumentationen saklig. Deras första ”Nej!” bemötte jag med fakta från Konsumentverket som säger att skor kan man byta upp till 24 månader efter inköp, och man behöver heller inte ha kvitto. Damen svarade att de hade rätt att försöka laga felaktig vara – två gånger till och med.
– Må så vara, men min son har inte fler par skor. I så fall får ni laga dem medan vi väntar, menade jag.
Och det gick ju inte, eftersom det var lördag. Men det visade sig att det inte skulle gå även om vi kom tillbaka på måndagen. De kunde inte lova att en sådan lagning skulle hinnas med under en dag. Låneskor hade man inte heller och jag undrade vad butksinnehavareskan tyckte vi skulle göra.
Det var då det brast för mig.
– Ni får köpa ett nytt par skor!
Alltså, jag blir inte lätt förbaskad i såna här situationer. Tycker snarare jag hör till dem som kommer på vad som borde sagts när det är för sent.
Men nonchalans tål jag inte. Nu blev jag både högröstad och använde svordomar. Särskilt efter att hon förklarat att det inte var hennes bekymmer!
Det är sant! Hon menade på fullt allvar att eftersom det var jag som hade köpt skiten (nåja, skiten var mitt ord under diskussionen) fick jag stå mitt kast. Hon hade inget ansvar för dem. Till slut tog jag skeden i varm vacker hand, satte på sonen de trasiga skorna, gick därifrån och kom tillbaka på måndagen.
Grabben fick helt enkelt ha de lite trängre vinterskorna på sig en dag till.
Ska sanningen fram var nog denna lösning ändå den bästa. Hade vi fått byta skor hade det säkert blivit samma problem med det nya paret. Ordentliga kardborreband ditsydda av en skomakare håller förmodligen längre.
Snålheten bedrog visheten
I morse bedrog snålheten visheten.
Min fruktyoghurts bäst före-datum är på väg ut, så morgonens müslitallrik fick sällskap av Yoggi Samoa.
– Rekommenderas inte!
Min fruktyoghurts bäst före-datum är på väg ut, så morgonens müslitallrik fick sällskap av Yoggi Samoa.
– Rekommenderas inte!
måndag 30 maj 2005
Natten efter mors dag
Egentligen brukar jag undvika den här typen av firande till varje pris. Mammon får inte styra över våra relationer så som det har blivit.
Samtidigt har jag flera mödrar att ta hänsyn till. På sätt och vis blir det enkelt med en dag som denna.
Framförallt är det morsan som hamnar mer i fokus än annars. Henne ägnar jag lite tid i vanliga fall, vilket kanske inte är så ovanligt. Vardagen är så hektiskt att jag sällan känner mig i fas med mig själv och mina grabbar. Att då ta sig tid för andra människor är svårt.
… vem försöker jag övertyga? Det handlar förstås om prioriteringar.
Mina barn har olika mödrar. De är alla viktiga för mig, även om det förstås är skillnad mellan dem. Barnen jag har med mor 1 är i princip vuxna. Vi var unga när vi blev föräldrar och har sedan skilsmässan alltid haft svårt att nå varann.
Det har varit tungt, båda grabbarna har bott hos henne under större delen av sina liv och – åtminstone i början – misstolkade hon mitt intresse för deras välbefinnande. Istället trodde hon att jag ville lägga mig i hennes nya relation, vilket knappast var fallet. Men det blev lite bättre med tiden, särskilt sedan min andre son 11 år gammal valde att flytta hem till mig.
Mor 2 dök upp i ett skede när jag hade lekt av mig ungdomens rastlöshet och hittat en ny väg i livet. För mig har det aldrig funnits några tveksamheter kring det faktum att jag levt två liv. När jag träffade mor 2 hade jag ändat mitt första liv, offrat den geografiska närhet jag dittills haft till mina två äldsta söner, och flyttat från uppväxtorten.
Den nya platsen låg i mörkaste Västergötland, nära gränsen till Småland. Och där fanns hon i en gammal kvarn och visade mig att det faktiskt gick att leva ett annat liv. Min tredje son kom snabbt och uppbrottet likaså. Han var bara 1,5 år gammal när hans mor valde en väg i livet utan mig. Då hade vi också hunnit flytta från skogen in till storstan. I samma veva sa jag upp mig från jobbet och började plugga för första gången i mitt liv – 27 år gammal.
Efter några år i den akademiska svängen träffade jag Kvinnan. Vi hade pluggat samma ämnen i över ett år när vi äntligen hittade fram till varann. Efter en rörig start tog hon en självklar plats i mitt liv. Hon var kvinnan som fyllde ut det där tomrummet som också var jag. Inte så att vi var särskilt lika, men vi hade en gemensam värdebas och kompletterade varandra.
Åtminstone till en början. När vårt första barn kom förändrades mycket. Hon fortsatte vara Superkvinnan och den självklara centralgestalten i min familj, och jag fortsatte en haltande akademisk karriär. Livet blev en bergochdalbana känslomässigt. Ofta var det bra men efterhand fick petitesserna vi bråkade om större och större proportioner. Det blev slitigt. Vi kämpade, och till slut var det nog ändå jag som sumpade allt. Jag orkade inte längre hålla på som vi gjorde och sa det till henne. Men någonstans närde jag ändå en förhoppning om att ett tydligt ställningstagande kunde få oss att börja leta efter den där värdebasen igen och utveckla förhållandet därifrån. Men då gick luften ur henne också.
I dag är det över ett år sedan vi bestämde att vi skulle separera. Vi bor på skilda håll i samma stadsdel, har barnen varannan vecka och umgås alla fyra när vi kan. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och känner saknad.
Hon nojar fortfarande loss ibland och kan reta upp mig som få – men vem vill inte ha ett rikt känsloliv?
Samtidigt har jag flera mödrar att ta hänsyn till. På sätt och vis blir det enkelt med en dag som denna.
Framförallt är det morsan som hamnar mer i fokus än annars. Henne ägnar jag lite tid i vanliga fall, vilket kanske inte är så ovanligt. Vardagen är så hektiskt att jag sällan känner mig i fas med mig själv och mina grabbar. Att då ta sig tid för andra människor är svårt.
… vem försöker jag övertyga? Det handlar förstås om prioriteringar.
Mina barn har olika mödrar. De är alla viktiga för mig, även om det förstås är skillnad mellan dem. Barnen jag har med mor 1 är i princip vuxna. Vi var unga när vi blev föräldrar och har sedan skilsmässan alltid haft svårt att nå varann.
Det har varit tungt, båda grabbarna har bott hos henne under större delen av sina liv och – åtminstone i början – misstolkade hon mitt intresse för deras välbefinnande. Istället trodde hon att jag ville lägga mig i hennes nya relation, vilket knappast var fallet. Men det blev lite bättre med tiden, särskilt sedan min andre son 11 år gammal valde att flytta hem till mig.
Mor 2 dök upp i ett skede när jag hade lekt av mig ungdomens rastlöshet och hittat en ny väg i livet. För mig har det aldrig funnits några tveksamheter kring det faktum att jag levt två liv. När jag träffade mor 2 hade jag ändat mitt första liv, offrat den geografiska närhet jag dittills haft till mina två äldsta söner, och flyttat från uppväxtorten.
Den nya platsen låg i mörkaste Västergötland, nära gränsen till Småland. Och där fanns hon i en gammal kvarn och visade mig att det faktiskt gick att leva ett annat liv. Min tredje son kom snabbt och uppbrottet likaså. Han var bara 1,5 år gammal när hans mor valde en väg i livet utan mig. Då hade vi också hunnit flytta från skogen in till storstan. I samma veva sa jag upp mig från jobbet och började plugga för första gången i mitt liv – 27 år gammal.
Efter några år i den akademiska svängen träffade jag Kvinnan. Vi hade pluggat samma ämnen i över ett år när vi äntligen hittade fram till varann. Efter en rörig start tog hon en självklar plats i mitt liv. Hon var kvinnan som fyllde ut det där tomrummet som också var jag. Inte så att vi var särskilt lika, men vi hade en gemensam värdebas och kompletterade varandra.
Åtminstone till en början. När vårt första barn kom förändrades mycket. Hon fortsatte vara Superkvinnan och den självklara centralgestalten i min familj, och jag fortsatte en haltande akademisk karriär. Livet blev en bergochdalbana känslomässigt. Ofta var det bra men efterhand fick petitesserna vi bråkade om större och större proportioner. Det blev slitigt. Vi kämpade, och till slut var det nog ändå jag som sumpade allt. Jag orkade inte längre hålla på som vi gjorde och sa det till henne. Men någonstans närde jag ändå en förhoppning om att ett tydligt ställningstagande kunde få oss att börja leta efter den där värdebasen igen och utveckla förhållandet därifrån. Men då gick luften ur henne också.
I dag är det över ett år sedan vi bestämde att vi skulle separera. Vi bor på skilda håll i samma stadsdel, har barnen varannan vecka och umgås alla fyra när vi kan. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och känner saknad.
Hon nojar fortfarande loss ibland och kan reta upp mig som få – men vem vill inte ha ett rikt känsloliv?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)