Lisebergskanonen

Efter mellangrabbens skolavslutning i lördags gick vi på Liseberg.
Jag gillar att åka fort, snurrigt och skevt och brukar försöka testa alla nya attraktioner på nöjesfälten jag besöker. Så ock i lördags.
Kanonen heter Lisebergs enda satsningen i år. Förväntan var stor. Årets ENDA satsning måste ju vara något i hästväg…
Och jo, den var kul. Men kort.
Jag kan inte låta bli att fundera kring den här typen av attraktioner där man köar i 40 minuter för att åka en minut och tretton sekunder. Finns det en framtid för dessa?
I lördags var väntan ganska kort, berättade sonen som bor i Göteborg. Han har åkt den flera gånger och någon gång har han väntat i över en timme. Puh!
Men bör inte resultatet bli att man åker en gång och sedan aldrig mer? Jag kan inte tänka mig att köa ens 40 minuter igen. Det var det inte värt.
Liseberg försöker motverka de långa köerna med ett läsk- och godisstånd som återfinns efter drygt halva kötiden. Jag vet inte om det vittnar om att man här ser ett möjligt inkomsttillfälle, eller om man är mån om kunderna, som kanske inte tänkt på att ha med sig något när törsten sätter in. Förmodligen är det en mix.

Kanske åker jag Lisebergskanonen igen, om det blir med den här attraktionen som med Loopen. Loopen var Lisebergs stora attraktion när jag var liten och fortfarande när jag flyttade dit… eller om det var då det var dags för den att rivas…?
Hur som helst minns jag att jag och de två äldsta grabbarna åkte runt, runt i loopen hur många gånger som helst. Folk hade tröttnat, så det var bara att kliva ur vagnen och gå på nästa.
Då, först då, lär jag åka de nya attraktionerna en andra gång.

Jag och mellangrabben hade ändå rätt kul i kön, då vi fick nytta av våra mobiltelefoners bluetooth-funktion och spelade spel mot varandra.