I dag fick jag tillbaka min sons skor

Min nästyngste son har skor med kardborreband.
Jag vet, det är ett dumt påfund och barnen lär sig inte knyta skorna. Men när man har flera små barn som skulle behöva hjälp med knytandet är kardborrarna en välsignelse.
Jag var tidigt skeptisk till dylika skodon, men har egentligen inte haft några större problem. Förrän nu.
Kardborrebanden på slets ut. Vårskorna inhandlades för mindre än en månad sedan och redan efter ett par veckor började de lossna. I lördags stannade vi och försökte fästa dem igen ungefär fem-sex gånger på den två kvarter långa promenaden mellan hemmet och centrum.
Jag fick nog och gick ned till skohandlaren för att byta dem.
Nu för tiden tycker jag den här typen av ärenden ofta fungerar smidigt. Har man en felaktig vara ska man självklart få byta den mot en ny. Butiksanställda är service minded och säger sällan emot. Annat var det förr.
Och annat är det nu. Åtminstone här i Katrineholm. Sällan har jag stött på så otjänstvillig butikspersonal. Som nyligen tillbakaflyttad från storstan ställer man sig frågan: Bryr de sig inte?
Inför skobytet var diskussionen lugn och argumentationen saklig. Deras första ”Nej!” bemötte jag med fakta från Konsumentverket som säger att skor kan man byta upp till 24 månader efter inköp, och man behöver heller inte ha kvitto. Damen svarade att de hade rätt att försöka laga felaktig vara – två gånger till och med.
– Må så vara, men min son har inte fler par skor. I så fall får ni laga dem medan vi väntar, menade jag.
Och det gick ju inte, eftersom det var lördag. Men det visade sig att det inte skulle gå även om vi kom tillbaka på måndagen. De kunde inte lova att en sådan lagning skulle hinnas med under en dag. Låneskor hade man inte heller och jag undrade vad butksinnehavareskan tyckte vi skulle göra.
Det var då det brast för mig.
– Ni får köpa ett nytt par skor!
Alltså, jag blir inte lätt förbaskad i såna här situationer. Tycker snarare jag hör till dem som kommer på vad som borde sagts när det är för sent.
Men nonchalans tål jag inte. Nu blev jag både högröstad och använde svordomar. Särskilt efter att hon förklarat att det inte var hennes bekymmer!
Det är sant! Hon menade på fullt allvar att eftersom det var jag som hade köpt skiten (nåja, skiten var mitt ord under diskussionen) fick jag stå mitt kast. Hon hade inget ansvar för dem. Till slut tog jag skeden i varm vacker hand, satte på sonen de trasiga skorna, gick därifrån och kom tillbaka på måndagen.
Grabben fick helt enkelt ha de lite trängre vinterskorna på sig en dag till.

Ska sanningen fram var nog denna lösning ändå den bästa. Hade vi fått byta skor hade det säkert blivit samma problem med det nya paret. Ordentliga kardborreband ditsydda av en skomakare håller förmodligen längre.