Natten efter mors dag

Egentligen brukar jag undvika den här typen av firande till varje pris. Mammon får inte styra över våra relationer så som det har blivit.
Samtidigt har jag flera mödrar att ta hänsyn till. På sätt och vis blir det enkelt med en dag som denna.
Framförallt är det morsan som hamnar mer i fokus än annars. Henne ägnar jag lite tid i vanliga fall, vilket kanske inte är så ovanligt. Vardagen är så hektiskt att jag sällan känner mig i fas med mig själv och mina grabbar. Att då ta sig tid för andra människor är svårt.
… vem försöker jag övertyga? Det handlar förstås om prioriteringar.

Mina barn har olika mödrar. De är alla viktiga för mig, även om det förstås är skillnad mellan dem. Barnen jag har med mor 1 är i princip vuxna. Vi var unga när vi blev föräldrar och har sedan skilsmässan alltid haft svårt att nå varann.
Det har varit tungt, båda grabbarna har bott hos henne under större delen av sina liv och – åtminstone i början – misstolkade hon mitt intresse för deras välbefinnande. Istället trodde hon att jag ville lägga mig i hennes nya relation, vilket knappast var fallet. Men det blev lite bättre med tiden, särskilt sedan min andre son 11 år gammal valde att flytta hem till mig.

Mor 2 dök upp i ett skede när jag hade lekt av mig ungdomens rastlöshet och hittat en ny väg i livet. För mig har det aldrig funnits några tveksamheter kring det faktum att jag levt två liv. När jag träffade mor 2 hade jag ändat mitt första liv, offrat den geografiska närhet jag dittills haft till mina två äldsta söner, och flyttat från uppväxtorten.
Den nya platsen låg i mörkaste Västergötland, nära gränsen till Småland. Och där fanns hon i en gammal kvarn och visade mig att det faktiskt gick att leva ett annat liv. Min tredje son kom snabbt och uppbrottet likaså. Han var bara 1,5 år gammal när hans mor valde en väg i livet utan mig. Då hade vi också hunnit flytta från skogen in till storstan. I samma veva sa jag upp mig från jobbet och började plugga för första gången i mitt liv – 27 år gammal.

Efter några år i den akademiska svängen träffade jag Kvinnan. Vi hade pluggat samma ämnen i över ett år när vi äntligen hittade fram till varann. Efter en rörig start tog hon en självklar plats i mitt liv. Hon var kvinnan som fyllde ut det där tomrummet som också var jag. Inte så att vi var särskilt lika, men vi hade en gemensam värdebas och kompletterade varandra.
Åtminstone till en början. När vårt första barn kom förändrades mycket. Hon fortsatte vara Superkvinnan och den självklara centralgestalten i min familj, och jag fortsatte en haltande akademisk karriär. Livet blev en bergochdalbana känslomässigt. Ofta var det bra men efterhand fick petitesserna vi bråkade om större och större proportioner. Det blev slitigt. Vi kämpade, och till slut var det nog ändå jag som sumpade allt. Jag orkade inte längre hålla på som vi gjorde och sa det till henne. Men någonstans närde jag ändå en förhoppning om att ett tydligt ställningstagande kunde få oss att börja leta efter den där värdebasen igen och utveckla förhållandet därifrån. Men då gick luften ur henne också.
I dag är det över ett år sedan vi bestämde att vi skulle separera. Vi bor på skilda håll i samma stadsdel, har barnen varannan vecka och umgås alla fyra när vi kan. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och känner saknad.
Hon nojar fortfarande loss ibland och kan reta upp mig som få – men vem vill inte ha ett rikt känsloliv?