Åke är ute och åker

Jag är skraj. Skraj för att min son Åke ska åka på samma nitar som jag gjort i mitt liv. Jag har försökt tala med honom men vet inte om jag når fram. Förmodligen är han lätt förblindad av den andra sidan för att kunna lägga samman ett och ett.
Eller så oroar jagmig i onödan, vilket vore skönt. Då är detta inget problem:
Grabben spenderar en hel del tid hos sin flickväns familj och det är väl inget fel i det. Jag tycker dock att han ska fortleva sin vardag här i hemmet, och göra det som trots allt kommer honom an i den åldern, hemma. Saker som att plugga och äta middag, till exempel.
Som det är nu är det alldeles för bråttom hem till flickan, vilket är rart i sig då det vittnar om en pågående förälskelse. Tyvärr blir skolan lidande.
Vad gäller middagar och liknande familjesituationer har jag invänt emot det, dels eftersom det vore trevligare för mig och hans bröder att dela hans sällskap hemma, men också för att jag inte vill att han ska ligga någon till last. Men så verkar det inte vara, enligt honom. Han trivs där och har kul med hela familjen. Föräldrarna är schyssta och kravlösa, vad det verkar.

Själv hamnade jag i en liknande situation när jag vid 16-årsåldern träffade hans mamma och snabbt fann mig tillrätta hemma hos hennes föräldrar. Där var jag någon som man uppmärksammade och lyssnade på på ett annat sätt än jag upplevde hemma (det här var förstås inget jag insåg då, men i efterhand har jag förstått varför jag hellre var där). Man blev mer av en jämlike, helt enkelt. För egen del gick det så långt att jag flyttade dit, under ganska lama protester från mina föräldrar. I dag önskar jag att de hade satt ned foten. Den ångest jag känner i maggropen när jag tänker på den här delen av mitt liv, är jag gärna utan.
Till slut fungerade det inte längre och jag flyttade hem igen. Ärrad återvände jag till föräldrahemmet, utan att egentligen veta vad jag saknade. I dag vet jag. Men inte då. Trygghet.
Tryggheten att någon ställde krav på en; att någon ville att man skulle bli en bra människa, med ett moraliskt rättesnöre; att någon umgicks med en utan dold agenda.

Åke flyttade ned till mig och sina småsyskon när han var 11 år. Det hade tidigare aldrig varit någon picknick hemma hos oss, varken för honom, storebror Max, eller någon av de yngre bröderna.
Men han hade problem. Både i plugget och hemma. När vi diskuterade kring varför han ville flytta ned så hamnade vi alltid i tryggheten. Vi hade regler och ställde krav och det uppskattade han. Samtidigt är han en känslig kille, som inte vill göra någon ledsen. På den tiden hade han ofta dåligt samvete för att han flyttat ifrån sin mamma. Men han trivdes ändå.
Det var förstås inte lätt att helt plötsligt leva med nya regler och krav. Men det började fungera i skolan, kompisar dök upp och han mådde bättre.

Därför är jag skraj i dag. Särskilt i dag, efter att jag har haft ett samtal med flickans pappa. De ska åka på semester och Åke ska med.
Den här diskussionen kom upp redan i våras och jag invände och sa att vi inte har råd med sådant. Men Åke stod på sig och sa att vi bara behövde betala resan, resten skulle de stå för.
Det lät väldigt konstigt i mina öron. Såvitt jag förstått det har hennes föräldrar inte särskilt mycket pengar heller. Men det är ju inte omöjligt att en extra resenär på semestern gör så mycket varken till eller ifrån. Det beror ju på var man ska och ska göra.
Så till slut gav jag med mig och sa att Åke skulle försäkra sig om att det inte skulle kosta något ytterligare. Det stämde, faktiskt. Och Åke fick åka.
Men nu, när semesterresan är nära förestående, behövs det plötsligt pengar. Efter mina påpekanden om hur falskt upplägget varit från någondera sida, men ändå med löfte om att jag ska försöka skjuta till pengar, fick jag så ett samtal.
”Vi har ställt upp jättemycket på Åke.” Kraven kom med faderns anklagelser och han drog sig inte för att argumentera genom att lägga sig i våra domestikanska förhållanden.
Som om han visste något om dem!

Det är inte så att jag missunnar grabben en resa, men det här tär på en ekonomi som inte finns.

Kanske är jag överbeskyddande. Kanske är jag fortfarande för ärrad av mina egna upplevelser. Kanske har jag helt rätt.
… jag hoppas inte på det sista.