Jag mötte Lassie … och hon skällde!

På tåget hem från huvudstaden i morse, träffade jag en gammal kollega från lokaltidningen. Hon satt tvärs över gången och vi började snacka lite. Det blev väl lite skvallrigt. Och även om det egentligen inte var någon större substans i det som sades reflekterade jag över att vi pratade så öppet.
Det gjorde även en av medpassagerarna, som lutade sig fram till oss och rekommenderade att vi flyttade närmare varandra, så inte hon stördes i sin bok. Och eftersom det var en överlevande från Robinson, var det bäst att vi besinnade oss.
Men när vi steg av tåget snackade vi igen och diskuterade var gränsen går för när man säger till medpassagerare. Mirre hörde detta, antar jag, och gav min före detta kollega boken hon precis läst ut, med orden: ”Då förstår du hur spännande den är och varför jag ville läsa ut den.”