Vinyl via datorn

I dag har jag äntligen kopplat in iMicen jag köpte i julas. Och – det funkar!
Nu kan jag spela mina vinylplattor genom datorn. Under semestern ska jag prova på att digitalisera några av de skivor jag saknar bland cd- och iTunes-utbudet. I första hand handlar det förstås om Pierre Isacsson soloplattor.

Förälskad förälder

Jag hade tänkt tillbringa ett par veckor hos Ewy på Värmdö, men igår ringde mellangrabben och var ganska trött. Både på att vara hos mormor och hennes man men också på sin mamma (2). De hade bråkat om sin hund, men det verkade vara mer som låg bakom. Hon har träffat ny snubbe och verkar vara lite uppe i det blå, om jag förstår mellangrabben rätt mellan raderna. Och är det så, är det ju tråkigt.
Det är svårt att vara förälskad när man har barn. Man svävar däruppe, samtidigt som vardagen blir aldrig så påtaglig. Smidigt försöker man fixa till en ekvation som inte alltid går ihop. Oftast blir det väl vardagen som tar stryk och det är mindre bra när vardagen innebär barn och familjeliv.
Jag tror inte det är någon skillnad mellan könen vad gäller det här och känner igen mig i situationen. Det är kanske därför jag tagit det ganska lugnt på relationsfronten sedan min senaste skilsmässa. Förhållandet med Ewy smygstartade för ett par år sedan och har utvecklats stegvis. Men jag försöker alltid finnas tillhands för barnen, vilket bekymmer det än är och var jag än befinner mig. Det är min lösning och den fungerar efter omständigheterna väl. Hur man löser problemet är förstås upp till var och en, men man måste akta sig så att inte barnen tar skada.
Det är i alla fall skönt att mellangrabben ser möjligheterna vid sådana här tillfällen och ringer mig, även om jag tror det är första gången han själv föreslår att han ska komma upp. Det värmer mitt fadershjärta.

Det här är sista dagen …

… med de minsta grabbarna innan de sticker till mamma 2 och sedan vidare till hennes familj i Grebbestad. 5 veckor dröjer det innan jag träffar dem igen, och vi har därför ägnat helgen till att göra klart en del saker här hemma.
Framförallt är det deras rum som behövt en rejäl genomgång och vi lyckades kasta åtminstone en kasse trasiga leksaker, fylla en kasse med leksaker till deras 1-åriga kusin på västkusten och dessutom både dammsuga och svabba golvet.

Dessutom bestämde Simon och jag oss tidigare i veckan för att läsa klart den 4:de boken i krönikan om Narnia. Bok 3 var en rätt trög och trist historia, varför vi påbörjade 4:an rätt snart därpå. Men jag blev förkyld och höll mig i det stadiet rätt länge. Högläsning var inte att tänka på och boken glömdes bort. Tills nu. Sedan i torsdags har vi läst 10 nya kapitel, och ett halvt av de tidigare för ren rekapitulation. Vi klarade det!
Den här delen i krönikan blev en återkomst till de två första för oss, och vi ser fram emot den 5:e delen i höst.
Under min uppväxt blev jag nyfiken på Narnia vid ett flertal tillfällen, men kom mig aldrig för att läsa krönikan. Därför är det både roligt och trevligt att få göra den här resan genom Narnia, tillsammans med Simon. Förutom att det är mysigt, förstås.

Skolavslutning 2

Efter många dagar med – törs jag säga det? – nästan påfrestande sol kom regnet i dag. Simons skolavslutning hade precis passerat hälften och rektorn just tagit till orda när himlakranarna öppnade sig och syndafloden verkade göra come-back.
Det är otroligt att barn och föräldrar i åtminstone 21 klasser kan försvinna från en plats så snabbt.
Vi tog skydd hemma hos farsan tillsammans med Simons två kusiner, som också hade avslutning. Där lånade samtliga nya tröjor av farsgubben och vi picknickade på altanen. Det blev lite kallt, men mysigt.

Skolavslutning 1

I fredags var det dags för skolavslutning för grabben-mitt-emellan, som går på Rudolf Steiner-skolan i Göteborg. Även om jag flyttade ifrån staden för 4 år sedan, försöker jag närvara vid dylika tillställningar. Dessutom gick grabben ut 8:an och det är lite speciellt inom waldorf-pedagogiken, eftersom man har samma klassföreståndare/mentor, eller vad det heter i den världen ända till nu.
När han började skolan var jag glad att vi fick en lite äldre dam som klasslärare. Hon bar på en disciplin som jag tyckte mig sakna bland andra av skolans lärare. Men tyvärr har den här klassläraren blivit för gammal och inte riktigt orkat åldras med klassen. Mycket gnäll med beskrivningar av händelser och stämningar som påminner mer om vandalism än om vanligt ungdomligt leverne. Och där har hon skrikit på vargen en gång för mycket för att jag ska tro på vad hon vill ha sagt.
Skolavslutningen flöt i alla fall på som vanligt. Det visade sig att mellangrabbens lite mer utstuderade – men ändå gulliga – klädstil sticker ut i klassen. Även om han ibland har gjort gällande att han är den som inte riktigt hänger med de andra polarna.

Efter avslutningen var vi och käkade mongolisk buffé-bbq jag, mamma 2, hennes nya kille, mellangrabben och Ewy. Sedan blev det Liseberg på kvällen. Jag och Ewy bestämde oss till slut för ett åkband, eftersom hon inte hade varit där på många år och därför hade en del att ta igen. Och vi hade kul. Den nya attraktionen, Uppswinget, hade inte varit så läskig om inte säkerhetsanordningen hade sett så futtig ut. Nej, då var det värre att åka Höjdskräcken som jag, mot bättre vetande, gav mig upp i för andra gången. Aldrig mer!
Det känns dessutom som att man faktiskt börjar bli lite gammal för att prova allt nytt. Jag vet inte om det är balanssinnet som stagnerar och skapar svindelkänsla, eller vad.

Resten av helgen blev till en miniledighet med mycket sol och planlöst flanerande på stan. På lördagen träffade vi broder 2 och hans grabb och gjorde ett försök att se på Ostindiefararen som anlände hamnen och tog oss ned till Jussi Björlings plats vid Operan. Men man såg inte särskilt bra på så långt håll.
Just det, ja. På söndagsmorgonen gav vi Lasse Kronérs spel Wall Street en ny chans, och det var inte så tokigt.

Simon blev 9 år igår – HURRA!

I år blev det lite snårigt med tiden för kalas. En planerad hajk och nationaldagen svårliggjorde tiden för kompisarna att dyka upp. Till slut bestämde vi dock att kalaset fick bli samma dag som Simon fyller. Med lite planering och förarbete samt en extra insats av hans mamma gick det vägen. Klockan 17-19 tisdag eftermiddag: kalas för kompisarna. Klockan 19- : födelsedagsfika med släkten.
Enda minuset var att hela mamma 3-familjen inte var med när Simon vaknade på morgonen, eftersom jag började jobba extra tidigt för att komma hem snabbare …
Liksom förra året inledde vi med en – förvisso mer krävande – tipspromenad från mammans adress till farfars hus. Där blev det saft, cheesecake och rabarberpaj (som mamma 3:s nya snubbe hade gjort – tack för det!) innan nästa tävling satte igång: Hinderbanan!
Och hinderbanan var riktigt lyckad. 6 stationer med balansgång i 2 varianter; lian; däck– och hinderlöpning samt hoppa-på-ett-ben-slalom. Ungarna sprang och vi tog tid. När de sedan var klara var det dags för oss vuxna att göra banan. Jag satsade vansinnigt och förhoppningsvis lite pajasartat för att ungarna skulle ha kul. Trots stela axlar och dito rygg lyckades jag stå hela vägen och klockade in på samma tid som grabben som vann ungarnas tävling. Vete fasen hur han kom runt så fort, alltså! Men, men …
Mycket böcker, film och musik dök upp bland presenterna och Simon var nöjd. Att vi sedan kunde avsluta kvällen på den grekiska kolgrillsrestaurangen Rhodos gladde oss alla. Vi behövde lite riktig föda i magen. Men nu gjorde sig Simons laktosintolerans tillkänna, eftersom vi glömde att ge honom en neutraliseringtablett innan kalaset. I dag är dock allt okej igen.
Nu ser jag fram emot att tillsammans med honom se tv-avsnitten med Mr Bean. Vi garvar åt samma saker, Simon och jag. Mr Bean kommer att skapa många skrattsalvor i stereo.

Povel Ramel är död – 85 år gammal

… jag undrar hur det gick med kokosnöten …?

Ersatt skada

När jag och mamma 2 flyttade isär för 3 år sedan, var jag först med att skaffa nytt boende. I den nya lägenheten fanns ett litet schysst rum för grabbarna att bo i. Med dubbelsängen bredvid fönstret skulle det bli bra med golvyta att leka på. Men redan första kvällen lyckades Quintus på något vis få fäste mot väggen och sparka sig rakt ut ur sängen. Huvudet träffade hörnet av elementet och ett stort köttsår blev resultatet. Vi sprang upp till akuten där man limmade igen såret, och faran var över.
Men än i dag har Quintus ett stort ärr, som blir extra synligt eftersom vi klipper honom så kort. Ärrets storlek var orsaken till att vi anmälde detta till försäkringsbolaget häromveckan, med bilder och allt. Och i dag så kom ersättningen: 4 500 kronor rätt in på hans konto.
Det blev lite turbulent hemma när grabbarna fick reda på summan igår. Quintus blev glad när han insåg att det var 45 hundralappar det handlade om. Simon, som vid tillfället hjälpte mig med dvd-registret på datorn, tystnade och slutade skriva. Efter en stund sa jag att det förstås var bättre om man inte blev skadad, även om det fanns pengar att tjäna.
– Hur förstod du att det var det jag tänkte på?, sa Simon. Men han tillade också att han redan förstått det.