Lisebergskanonen

Efter mellangrabbens skolavslutning i lördags gick vi på Liseberg.
Jag gillar att åka fort, snurrigt och skevt och brukar försöka testa alla nya attraktioner på nöjesfälten jag besöker. Så ock i lördags.
Kanonen heter Lisebergs enda satsningen i år. Förväntan var stor. Årets ENDA satsning måste ju vara något i hästväg…
Och jo, den var kul. Men kort.
Jag kan inte låta bli att fundera kring den här typen av attraktioner där man köar i 40 minuter för att åka en minut och tretton sekunder. Finns det en framtid för dessa?
I lördags var väntan ganska kort, berättade sonen som bor i Göteborg. Han har åkt den flera gånger och någon gång har han väntat i över en timme. Puh!
Men bör inte resultatet bli att man åker en gång och sedan aldrig mer? Jag kan inte tänka mig att köa ens 40 minuter igen. Det var det inte värt.
Liseberg försöker motverka de långa köerna med ett läsk- och godisstånd som återfinns efter drygt halva kötiden. Jag vet inte om det vittnar om att man här ser ett möjligt inkomsttillfälle, eller om man är mån om kunderna, som kanske inte tänkt på att ha med sig något när törsten sätter in. Förmodligen är det en mix.

Kanske åker jag Lisebergskanonen igen, om det blir med den här attraktionen som med Loopen. Loopen var Lisebergs stora attraktion när jag var liten och fortfarande när jag flyttade dit… eller om det var då det var dags för den att rivas…?
Hur som helst minns jag att jag och de två äldsta grabbarna åkte runt, runt i loopen hur många gånger som helst. Folk hade tröttnat, så det var bara att kliva ur vagnen och gå på nästa.
Då, först då, lär jag åka de nya attraktionerna en andra gång.

Jag och mellangrabben hade ändå rätt kul i kön, då vi fick nytta av våra mobiltelefoners bluetooth-funktion och spelade spel mot varandra.

Förstakluttens skolavslutning

Stor samling bakom skolan på den stora gräsmattan. Alla sjunger nationalsången, tår i ögat; barn som sjunger falskt, tår i ögat och kvinnor man umgåtts med förr, ett leende i mungipan.
Det slog mig dock att det verkade vara fler gamla skolkamrater från den tiden jag gick i den här skolan, än på den återförening vi hade förra våren.
– Har alla stått still?

Sex blev 7

I dag blev min sexåring 7 och vi hade ordnat ett kalas på åsen, utanför hans mammas lägenhet. Där är det skog och vi försökte dra nytta av den fria luften med tipspromenad, korvätning, olika tävlingar, tårtstoppning och skattjakt.
Lagom till kalasets början blev det också uppehåll efter idogt regnade och vi gladdes. Alla besökande barn hade med sig extrakläder och jättefina presenter. Är det så att barn av i dag tycker så lika, att det är lättare att köpa presenter till kompisarna? Eller är det så att dessa gäster lagt ut mer pengar för att hitta bra grejer?
Det var inte utan att jag tog mig en funderare kring vad vi brukar försöka hitta till den här typen av kalas. Jag tycker inte att presenterna i sig är det viktiga, utan att kompisarna dyker upp. Kalaspresenter ska vara mer av en gest, än något som förändrar födelsedagsbarnets vardag.
Men folk får naturligtvis göra som de vill – och vi också, hoppas jag.
Kalaset blev lyckat, sjuåringens mamma lekte Kull med barnen, jag var helikopter och vi hade fantastiskt marktjänstsupport av mormor och moster A.
Ett digitalt hurra för dem alla och för min sjuåring, leve de… HURRA!

"Kritiker är inte människor"

SVT:s lokaltv-station i Stockholm, ABC, ska göra ett längre inslag kring Åsa-Nisse. Vinkeln verkar vara att tämligen stor del av filmerna spelades in i Stockholmsområdet. De har intervjuat en del människor och avslutade i dag med mig.
Som tidigare uppsatsforskare inom ämnet Filmvetenskap på Göteborgs universitet fokuserade jag på äldre svensk filmkomedi i allmänhet och komiska parhästar i synnerhet. Förmodligen var det därför man ville ha med mig. Plus att jag var ung.
Med mina snart 38 år tillhörde jag i dag ungdomen bland ”en massa gamla gubbar”, som reportern uttryckte saken.
Men jag vete fasiken om det blev så bra. Jag fick väl ur mig några bra grejer att citera, men kände mig lite ringrostig. Och inte hjälpte det att de fick fatt i mig lagom till jag tänkte sätta mig på tåget och åka hem...
Vi får se hur det blir. Är de illvilliga i sin redigering lär jag bara säga ”Kritiker är inte människor”...