Quintus drömmer igen

I natt hade Quintus en av sina mardrömmar igen. Den här gången var det riktigt ruggigt, tyckte jag. Han hade nämligen små djur över hela kroppen, bland annat bin, maskar och något slags geggiga skalbaggar.
Han försökte ta bort dem, lyckades sådär och ropade på Simons hjälp. I samma stund han skrek "HJÄLP SIMON!" vaknade han och kom in till mig.
Stackarn!

Semesterbilden

Ja, jag vet att jag redan har skrivit semesterinlägget, men kortläsaren till datorn hade slutat fungera, varför inga bilder blev utlagda.
Och jag kan ju inte undanhålla er den här sköna bilden som Ewy plåtade på de tre coola killarna Quintus, undertecknad och Simon.
Vi är vid den kvarn där mellangrabbens morsa (2) växte upp och det är grabbens EU-moppe vi sitter på. Det skedde en del olagligheter med den, men jag var restriktiv. Max 15 km i timmen med passagerare och bara en vända ut till vägen. Jag lovar!
Barnen gillade inte mina förhållningsorder.

… det värsta är väl att jag ser skallig ut under hjälmen …

Ont i magen

Vid 07.30-snåret i morse ringde Simon mig på tåget. Han hade jätteont i magen och började gråta när vi snackade om det.
Därför blev det första tåget tillbaka. Nu missade jag tyvärr det, men lyckades byta till mig Ewys bil mot mitt SL-kort. Snabbt hem till en – nu bättre mående – Simon.
Orsaken till magontet kan vara en av två: Antingen var Simon orolig för att han inte hittade sitt Nintendo DS, eller så hade det med hans laktosintolerans att göra. Men när vi gick igenom vad han ätit den senaste dygnet, så kunde vi utesluta det senare.
Lite orolig är jag ändå, eftersom han hade ont i magen förra veckan också …

Avancerad humor

Med bara någon dag kvar till skolstarten berättade Simon i dag att ingen av hans kompisar skrattar åt hans skämt. Och det är klart, hemma hos mig konsumerar han framförallt Magnus & Brasses revyer från 1970-talet, Lars Ekborg från 1960-talet och Povel Ramel från 1950-talet.
– Men fröken skrattar i alla fall, tröstade han sig med.
Själv tycker jag att det är skönt att på det här sättet förvalta och dela med sig av denna del av den svenska kulturskatten.

Fri parkering

Lördag 23.58. Jag och mellangrabben går ut på balkongen och kollar in alla skrålande människor som är väg ned till Katrineholmsveckans sista pubkväll i år. Döm om vår förvåning när vi ser den här bilen parkerad, begagnande minsta möjliga trottoarkant.
Det var förstås den här parkeringen som var orsaken till de muntra tillropen vi hade hört.
Klart värt att föreviga.

Badutflykt

Jag har inte bil, och det kan vara ett handikapp ibland. Inte ofta, eftersom jag bor nära järnvägsstationen och kan cykla till dagis/fritids med pysarna. Men ibland på fritiden kommer behovet. Och varma semesterdagar blir det större. Särskilt när barnen hos mig är 3.
Simon har egen hoj och Quintus kan fortfarande sitta bakom mig. När Mellangrabben från Göteborg är här brukar han den MYCKET begagnade extra cykel jag har.
I dag var en sån där dag då bil hade varit bra att ha. Varmt, kvalmigt och jäkligt (… höll jag på att skriva. Värme är skönt, punkt. Men dagen och situationen kan ju vara mer eller mindre lämpad för dylik väderlek.) behövde vi ett bad.
Tyvärr var det inget som någon i famlijen hade tid med, varför vi fick ordna med våra cyklar. Och det hade inte varit något större problem om det inte hade varit för skrothojen. En tur till Statoil, och deras tryckluftspump, är gjord på ett kick. Men luften hade gått ur Mellangrabbens cykel helt, så det fick bli en kort promenad istället. Väl där fylldes det främre däcket raskt. När det var dags för det bakre visade det sig inte finnas någon ventil i slangen. Sagt och gjort, jag trampade hem och hämtade de reservdelar jag har i verktygslådan och sedan tillbaka. Ingen passade.
Okej. Nästa åtgärd var att höra sig för om andras cyklar. Brorsan bor närmast så han råkade ut för mig först. Nu hade han dock inte sin cykel hemma, men väl ventiler. Vi gick dit. Ventilerna passade. Några snabba tag med pumpen och så var vi iväg. Senare än planerat, men ändå.
Nere vid badstranden hamnade vi raskt i det varma vattnet och plaskade ett tag. Mellangrabben och Simon simmade ut till flotten och hoppade lite, medan jag blev publik för Quintus undervattenkonster.
Vi kunde inte ligga i så länge, dels på grund av förseningen och dels för att jag tyckte vi kunde kolla in den mc-kortege som gick igenom stadskärnan i kväll. Dessutom behövde vi ju komma hem och käka middag också.
Efter ombyte till torra kläder hittar jag inte min cykelnyckel. Vi la alla haft nycklarna i samma skjortficka och jag bar visserligen inte skjortan till omklädningsrummet med nycklarna i åtanke. Men hur 17 kan 1 nyckel av 3 trilla ut? Efter mycket letande i omklädningsrummet, platsen där vi hade våra grejer medan vi badade och vid cyklarna drar jag ihop de tre grabbarna till ett nyckelletaruppbåd.
Simon skickas först till den närliggande campingens reception för att höra om de fått in något. Jag, Mellangrabben och Quintus rekonstruerar våran väg mellan de två destinationerna. Ingen lycka. Inte förrän Simon är tillbaka hos oss och går och letar iförd cykelhjälm. Då frågar någon solbadare om han letar efter något och på det jakande svaret halar mannen fram min nyckel. Tack och pris.
Nu hade det ju lika gärna kunnat vara bilnycklarna och det hade väl varit värre i så fall … så det kanske är det inget större handikapp ändå.

Quintus – en hårding på Grönan

Årets besök på Gröna Lund inväntades med förväntan av både mig, mellangrabben och de två småkillarna. Inte bara den vanliga glädjen över att gå dit. I år kunde också Simon åka vad han ville. Han har nämligen nått den aktningsvärda längden 1.40, som både Gröna Lund och Liseberg har som högsta minilängd för de värsta grejerna.
Och han åkte allt, till och med min favorit Extreme som kan kosta maginnehållet. Höjdskräcken klarade han också av och hade säkert även åkt Fritt fall, om inte jag sagt nej. Därtill var JAG för harig.
Harig var jag också när Quintus skulle åka den nya attraktionen Kvasten, som är en slags bergochdalbana där man hänger under banan. Jag kollade och dubbelkollade med honom och det var lugnt hela tiden. Ju mer vi närmade oss desto skrajare blev jag. När vi väl satt där och åkte upp till första höjdpunkten, tipsade jag honom om att inte titta ner, varpå han förstås gjorde precis just det.
Men sedan visade det sig att det var en barnlek. Kvasten är trist, rent ut sagt. Svängar togs inte ut och sakta gick det. När vi åkte utför förstod jag vad biljettriverskan menade med att attraktionen var anpassad till barn i Quintus längd (han har passerat 1.10, och det räckte här).
Quintus ville ha ett eget åkband, men det trodde jag inte skulle behövas. Och det var väl på gränsen att det inte hade spelat någon roll.
När de äldre ungarna (mellangrabben var också med, likaså Ewy med sina tre tonåringar) åkte andra attraktioner, fick Quintus nöja sig med enklare grejer. Och han åkte dem, något som jag alltså inte var säker på att han skulle göra.
I attraktionen på bilden är han högst upp i ett slags mindre pariserhjul. Precis innan bilden togs var det två ungar som förmodligen inte trodde de skulle bli avsläppta och fick spel; de grät, skrek och slog omkring sig i sin hytt. Quintus var då i nivå med dem och såg bekymrat på. Turen gick bra och han vinkade och garvade, men efteråt berättade han att när de adra ungarna satte igång, trodde han att han skulle dö, och fortsatte: "Och det ville jag inte!"
Tusan till grabb, alltså …

Simon, 9 år, bloggar!

I dag har Simon börjat blogga. 9 år gammal och redan igång.
Det började med att han läste igenom det mesta på den här bloggen, och så blev han sugen. Och eftersom han tycker det är tråkigt att skriva läxor där han ska förklara saker, är det här förmodligen en ganska bra grej för honom.
Såhär övar han sig i formulerandets konst på ett roligare sätt. En konst långt ifrån alla behärskar.
Kolla in själva på länken Simons blogg. Och missa inte introtexten!

Öppet brev till min hyresvärd, del 2

Redan i dag ringde en kvinna från hyresvärden och meddelade att man skulle skicka ut ett brev till pitbull-grannen. Mejlet hade uppenbarligen skickats neråt i hierarkin, men hamnat rätt. Den här damen hade nämligen samma problem i sin trapp!

… nu får vi väl se om man blir attackerad istället …

Öppet brev till min hyresvärd

Hej,
jag vet inte om ni vet det, men i våras släppte ni in en pitbull i vår trappuppgång.
Jag brukar sällan klaga på grannar, eftersom hemmet ändå är en fristad och man måste få ta ut svängarna lite. Men nu räcker det.
Hunden har tokskällt från början och barnen har knappt vågat ta sig förbi dörren på väg ut. Nu bor vi dessutom på samma våningsplan, så man har fått sin beskärda del av skäll.
I våras mötte jag och min flickvän (som är före detta hundägare) hunden med dess matte i trappan och blev uppriktigt rädda. Hunden blev så intensiv och frustande att det snart stod klart för oss alla tre att vi inte skulle kunna mötas i trappan. Matte drog upp hunden till vårt våningsplan och in i sin lägenhet så vi kunde ta oss in i vår.
När vi sedan tittade ut genom fönstret för att se hur det gick att rasta jycken, såg vi att matte var tvungen att hålla den kort genom att hålla hårt i halsbandet.
Jag har trodde in i det längsta att barnen skulle vänja sig, men det går inte. Själv reagerar jag varje gång den sätter igång. Nu senast var alldeles nyss när det dessutom började slå i dörren. Jag kikade ut genom ögat och såg brevbäraren/reklamutdelaren bäva framför granndörren medan hunden skällde och gick bärsärkagång mot sin dörr. Brevbäraren vågade inte ens glipa på brevlådan (och han gjorde några försök) och la till slut posten/reklamen i trappan.
Situationen är obehaglig och jag är rädd å mina och barnens vägnar. Jag ser helst att ni ber dessa hyresgäster flytta, alternativt hittar nytt boende till oss.
Det senare vore dock trist, eftersom vi har bott på gården i mer än tre år och barnen har kompisar här. Dessutom har jag lagt ned pengar på lägenheten så att den ska kännas som "hemma".
I vilket fall som helst vet ni nu vad ni har släppt in i vår trapp. Utifall det sker någon olycka.