I dag fick jag tillbaka min sons skor

Min nästyngste son har skor med kardborreband.
Jag vet, det är ett dumt påfund och barnen lär sig inte knyta skorna. Men när man har flera små barn som skulle behöva hjälp med knytandet är kardborrarna en välsignelse.
Jag var tidigt skeptisk till dylika skodon, men har egentligen inte haft några större problem. Förrän nu.
Kardborrebanden på slets ut. Vårskorna inhandlades för mindre än en månad sedan och redan efter ett par veckor började de lossna. I lördags stannade vi och försökte fästa dem igen ungefär fem-sex gånger på den två kvarter långa promenaden mellan hemmet och centrum.
Jag fick nog och gick ned till skohandlaren för att byta dem.
Nu för tiden tycker jag den här typen av ärenden ofta fungerar smidigt. Har man en felaktig vara ska man självklart få byta den mot en ny. Butiksanställda är service minded och säger sällan emot. Annat var det förr.
Och annat är det nu. Åtminstone här i Katrineholm. Sällan har jag stött på så otjänstvillig butikspersonal. Som nyligen tillbakaflyttad från storstan ställer man sig frågan: Bryr de sig inte?
Inför skobytet var diskussionen lugn och argumentationen saklig. Deras första ”Nej!” bemötte jag med fakta från Konsumentverket som säger att skor kan man byta upp till 24 månader efter inköp, och man behöver heller inte ha kvitto. Damen svarade att de hade rätt att försöka laga felaktig vara – två gånger till och med.
– Må så vara, men min son har inte fler par skor. I så fall får ni laga dem medan vi väntar, menade jag.
Och det gick ju inte, eftersom det var lördag. Men det visade sig att det inte skulle gå även om vi kom tillbaka på måndagen. De kunde inte lova att en sådan lagning skulle hinnas med under en dag. Låneskor hade man inte heller och jag undrade vad butksinnehavareskan tyckte vi skulle göra.
Det var då det brast för mig.
– Ni får köpa ett nytt par skor!
Alltså, jag blir inte lätt förbaskad i såna här situationer. Tycker snarare jag hör till dem som kommer på vad som borde sagts när det är för sent.
Men nonchalans tål jag inte. Nu blev jag både högröstad och använde svordomar. Särskilt efter att hon förklarat att det inte var hennes bekymmer!
Det är sant! Hon menade på fullt allvar att eftersom det var jag som hade köpt skiten (nåja, skiten var mitt ord under diskussionen) fick jag stå mitt kast. Hon hade inget ansvar för dem. Till slut tog jag skeden i varm vacker hand, satte på sonen de trasiga skorna, gick därifrån och kom tillbaka på måndagen.
Grabben fick helt enkelt ha de lite trängre vinterskorna på sig en dag till.

Ska sanningen fram var nog denna lösning ändå den bästa. Hade vi fått byta skor hade det säkert blivit samma problem med det nya paret. Ordentliga kardborreband ditsydda av en skomakare håller förmodligen längre.

Snålheten bedrog visheten

I morse bedrog snålheten visheten.
Min fruktyoghurts bäst före-datum är på väg ut, så morgonens müslitallrik fick sällskap av Yoggi Samoa.
– Rekommenderas inte!

Natten efter mors dag

Egentligen brukar jag undvika den här typen av firande till varje pris. Mammon får inte styra över våra relationer så som det har blivit.
Samtidigt har jag flera mödrar att ta hänsyn till. På sätt och vis blir det enkelt med en dag som denna.
Framförallt är det morsan som hamnar mer i fokus än annars. Henne ägnar jag lite tid i vanliga fall, vilket kanske inte är så ovanligt. Vardagen är så hektiskt att jag sällan känner mig i fas med mig själv och mina grabbar. Att då ta sig tid för andra människor är svårt.
… vem försöker jag övertyga? Det handlar förstås om prioriteringar.

Mina barn har olika mödrar. De är alla viktiga för mig, även om det förstås är skillnad mellan dem. Barnen jag har med mor 1 är i princip vuxna. Vi var unga när vi blev föräldrar och har sedan skilsmässan alltid haft svårt att nå varann.
Det har varit tungt, båda grabbarna har bott hos henne under större delen av sina liv och – åtminstone i början – misstolkade hon mitt intresse för deras välbefinnande. Istället trodde hon att jag ville lägga mig i hennes nya relation, vilket knappast var fallet. Men det blev lite bättre med tiden, särskilt sedan min andre son 11 år gammal valde att flytta hem till mig.

Mor 2 dök upp i ett skede när jag hade lekt av mig ungdomens rastlöshet och hittat en ny väg i livet. För mig har det aldrig funnits några tveksamheter kring det faktum att jag levt två liv. När jag träffade mor 2 hade jag ändat mitt första liv, offrat den geografiska närhet jag dittills haft till mina två äldsta söner, och flyttat från uppväxtorten.
Den nya platsen låg i mörkaste Västergötland, nära gränsen till Småland. Och där fanns hon i en gammal kvarn och visade mig att det faktiskt gick att leva ett annat liv. Min tredje son kom snabbt och uppbrottet likaså. Han var bara 1,5 år gammal när hans mor valde en väg i livet utan mig. Då hade vi också hunnit flytta från skogen in till storstan. I samma veva sa jag upp mig från jobbet och började plugga för första gången i mitt liv – 27 år gammal.

Efter några år i den akademiska svängen träffade jag Kvinnan. Vi hade pluggat samma ämnen i över ett år när vi äntligen hittade fram till varann. Efter en rörig start tog hon en självklar plats i mitt liv. Hon var kvinnan som fyllde ut det där tomrummet som också var jag. Inte så att vi var särskilt lika, men vi hade en gemensam värdebas och kompletterade varandra.
Åtminstone till en början. När vårt första barn kom förändrades mycket. Hon fortsatte vara Superkvinnan och den självklara centralgestalten i min familj, och jag fortsatte en haltande akademisk karriär. Livet blev en bergochdalbana känslomässigt. Ofta var det bra men efterhand fick petitesserna vi bråkade om större och större proportioner. Det blev slitigt. Vi kämpade, och till slut var det nog ändå jag som sumpade allt. Jag orkade inte längre hålla på som vi gjorde och sa det till henne. Men någonstans närde jag ändå en förhoppning om att ett tydligt ställningstagande kunde få oss att börja leta efter den där värdebasen igen och utveckla förhållandet därifrån. Men då gick luften ur henne också.
I dag är det över ett år sedan vi bestämde att vi skulle separera. Vi bor på skilda håll i samma stadsdel, har barnen varannan vecka och umgås alla fyra när vi kan. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och känner saknad.
Hon nojar fortfarande loss ibland och kan reta upp mig som få – men vem vill inte ha ett rikt känsloliv?