Samma nummer

Det här med att stora institutioner och företag har ett och samma telefonnummer, och inget annat, är en riktigt idiotisk idé.
Jag har i dag ringt Apoteket i Katrineholm för att kolla så att mina recept blir rätt expedierade och blir då tvungen att ringa ett 0771-nummer. Kö åtminstone 4 minuter, och sedan måste de ändå koppla mig till rätt apotek!
Samma sak har hänt med Järnvägsstationen, då jag har behövt komma i kontakt med personalen i Katrineholm, men ändå tvingats ringa 0771-!!! Och där ville de inte ens koppla mig vidare, eller ge mig numret till station!

Tuff tuff tuff som ett lokomotiv

I dag har vi varit ute och åkt Ånglok. Eller, blivit dragna av ett. Stockholms ångloksförening, eller vad de kallar sig, var i Katrineholm för att visa upp sig igen. Men i år fick man köpa biljett och åka tur och retur Flen.
Tillsammans med farfar, syrran och hennes grabbar, brorsans dotter åkte jag och grabbarna på en tämligen odramatisk resa – förutom innan starten, när loket backade in i vagnarna och en del ramlade och slog sig. Det var lite tufft.

Super Mario Galaxy

"Frågan är inte om det här är årets spel. Frågan är om det inte är världens bästa spel någonsin." Det här var något brorsan hade hört eller läst om Super Mario Galaxy. Det kom ut igår och vi köpte det på studs. det var den nästsista delen i min och grabbarnas Nintendo Wii-investering.
Spelat är bra. Förutom att det tog ett par minuter att vänja sig vid gravitationen, att man kan springa runt planeterna i de olika galaxerna, är det här spelet inte svårt – än så länge. Det är som det brukar i Super Mario-spelen, svårighetsgraden ökar eftersom. Men grafiken är härlig och spelet roligt. Man har kul när man spelar det, och det är viktigaste. Tillsammans löser vi äventyren jag, Simon och Quintus. Och det verkar vara lika enkelt att förstå för sexåringen som för mig, om inte lättare.
Men än så länge är det jag som kommit längst. Grabbarna menar att det beror på att jag spelat mest också, men det är bara elakt förtal.

Så kom snön

… och vi knallar omkring som om det var det mest naturliga i hela världen! Inte för mig. Jag är inte en fan av den globala uppvärmningen, men vintern får gärna vara!
Brr!

Gamma 4 …

… blir också en Gamma 5, för min läkare var inte där och vi måste få till något slags avslut och avskjut inför mina hemövningar.
Men jag börjar i alla fall närma mig helgintag redan nästa vecka, då jag kör måndag istället för tisdag. Jag får bara korta en dag i taget och bör ha någon närvarande som kan ge mig adrenalin om något går snett. Jag siktar därför på att göra mina intag på lördagar, då jag i princip alltid har Ewy hos mig.

Min vän Moraxella …

… är på väg tillbaka.
Det var i fredags jag slutade med det breda penicillinet Bioclavid för att bekämpa min vän bakterien Moraxella som jobbat hårt i min strupe.
Under mina år som forskningskanin fick jag alltid bred antibiotika när jag blev dålig, och alltid i 3-veckorsperioder. Denna laddning varade bara 10 dagar, men min nye läkare har reserverat sig för ytterligare ett 10-dagars, vilket kanske är tur.
Ty i natt har hon börjat växa i halsen igen, min vän Moraxella … och det är inte kul!

Tumörmiddag

För sisådär 25 år sedan opererade min morsa bort en hjärntumör. Även om jag bara var 14 år på det 15:de så vill jag minnas att framförallt 1982 var ett ganska påfrestande år för oss alla. I juni fick morsan första anfallet och kulmen stod när operationen gick av stapeln den 4 oktober. Samma dag som farsan fyllde 35. Inget var förstås viktigare för oss, än att morsan skulle blir bra.
Operationen lyckades, men morsan hade ändå en svår tid efter det med cellgifts- och strålningsbehandling.

I år är det 25 år sedan och med anledning av detta var vi ute i Fiskeboda och åt middag. Brodern från Göteborg och hans grabb hade åkt upp, men ändå var inte alla där. Bland annat saknades mina te yngsta, som jag höll hemma. Men det blev ändå en rejäl släktmiddag för de närmaste. Själv hamnade jag tyvärr lite långt bort från mina grabbar Max och Åke och den senares sambo – de träffar jag alldeles för sällan – men närmare mina egna syskon.
Vi bildade flank utåt golvet och hade det trevligt. Mer än en gång slog det mig att vi alldeles för sällan sitter såhär bara vi syskon. Mer sånt, tack!

Tack Högkostnadskort!

I dag hämtade jag ut en månads ranson av gammaglobulin som jag ska ta själv efter nästa veckas session på Mälarsjukhuset. Det var lite tillbehör och sådant också, men bara gammat kostade över 12 000 spänn! Adrenalinsprutan som jag kan behöva om något går snett låg bara den i nivå med högkostnadskortets gräns.
Tack staten!